Marcus Birro - inte längre lika arg

- Jag var argare förr och det känns bra. För folk lyssnar efter viskningar också, man behöver inte skrika.

I går gästade författaren och poeten Marcus Birro Mariagården i Finspång. Numera bor han i Norrköping, skriver krönikor för P4 och arbetar med ett manus till teatergruppen Cayenne.

I går gästade författaren och poeten Marcus Birro Mariagården i Finspång. Numera bor han i Norrköping, skriver krönikor för P4 och arbetar med ett manus till teatergruppen Cayenne.

Foto: Fotograf saknas!

Finspång2004-11-09 04:00
Numera skriver poeten och författaren Marcus Birro hellre böcker än sitter i tv-soffor och smutsar ner, säger han. Kanske är det för att han passerat trettio. Kanske för att vännerna, som gav upp sina drömmar för en garageport med fjärrkontroll redan vid 25, har smittat av sig på honom. Kanske för att livet är lättare nu. Vi får inte veta vilket, vi kan bara anta.

Inte lika svart och vitt
- Visst, jag kan fortfarande vara skitförbannad på saker, men allt är inte lika svart eller vitt längre. Å, vad tråkigt det låter! Men det är ju så, utbrister Marcus Birro, under besöket på Mariagården i går kväll.
Han ska berätta om sitt författarskap och läsa några stycken ur sina böcker, men precis som i verkligheten hamnar han på olika sidospår. Punkbandet han startade med några kompisar när han gick på gymnasiet är ett av dem.
- Man ska aldrig starta ett punkband med någon som röker hasch. Det kan bara sluta på ett sätt; med att han börjar spela reggae.

Möten viktiga
Mannen med manchesterbrallorna vars byxor hela tiden fastnade mellan skinkorna, är ett annat. Eller så är det det som gjort honom till författare. Mötena med människor som berört och som upprört.
- Jag hade en svensklärare på gymnasiet som sade till mig att ingenting av det jag skrev skulle hålla för att jag skulle kunna bli författare. Givetvis tänkte jag direkt att författare kanske man skulle bli.
Efter studenten hamnade han på socialkontoret. Där alla som vill göra något kreativt av sina liv hamnar, enligt honom själv. Mötet med socialtanten är ett minne som fortfarande upprör. Den stora fula broschen, sättet att tala och det snobbigt stavade namnet.
- Sedan kom det ett avloppsbrunt kuvert hem i brevlådan: Du har anmälts till en söka-jobb-kurs...
Efter besök på socialkontoret väntade arbetsförmedlingen och obegripliga förslag på jobb han förväntades söka. För författare kunde han ju inte bli. Och någonstans där stannar Marcus Birro i berättelsen om sitt författarskap. Då blev han precis det alla sade att han inte kunde.
- Men egentligen är det du som lyssnar som är författare. Du som lyssnar och sedan säger att du skriver själv. Jag ska snart åka hem.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om