Nyligen har vi avslutat ett år och påbörjat ett nytt. Vi är i klassisk reflektionstid med andra ord. Jag har funderat en del kring minnet, och minnet är minst sagt klurigt. Jag har alltid trott, och även satt en viss heder till min förmåga att minnas. Nu är jag inte alls lika säker längre. Jag tror mig istället ha att ett högst påtagligt selektivt minne, vilket nog inte är unikt på något sätt.
Att bli äldre skapar förutsättningar för perspektiv. Minnesmässiga referenspunkter som student, lumpen och universitetet framträder i tydlighet. Sen blir det knepigare! Uffe skrev någonstans i en textrad; ”Mellan 30 och 40 händer en del”. Nu efter småbarnsår och hus- och hembygge så inser jag att mitt minne från dessa år är av ”gröt och mjölk” karaktär och långt ifrån så knivskarpt som när jag bara hade mig själv att förbarma mig över.
Energin spelar roll, men förklarar inte allt. Någonstans väljer vi nog att minnas utifrån vad som är viktigt för oss. Det är naturligtvis ingen slump att Grävlingens musikquiz drar fulla hus och att ”På spåret” tuffar in på sin femtielfte säsong. Det säger något om oss och den annars så googlingsbara tid vi lever i. Vi vill i sann klassisk TP-anda mäta oss i minne och kunskap. Är det någon skillnad förresten i att minnas och att veta? Jag har dock insett att jag är rätt usel på detta med frågesport oavsett. Namn, årtal, premier leaguespelare och annat vill inte fastna. Det är teflon i hela pannan, vilken förvisso är stor, men kantlös.
Men fråga mig istället exempelvis hur det såg ut och hur det lät och vad som berättades under en snörik och kylslagen promenad mellan Scandic och Tranan i Bollnäs en sen vinterkväll så lär jag inte snubbla på detaljerna. Jag har ett anekdotinriktat minne som man tyvärr inte vinner några tävlingsframgångar med, om man nu inte råkar vara huvudrollsinnehavare i ”Slumdog millionaire” vill säga.
Jag trivs rätt bra med att minnas det mer ovidkommande, men annars är det ju allmänt vedertaget att vi minns det som är mer häpnadsväckande. Inget konstigt med det. Där bryter man ju mot normaliteten. Höjde dock ett ögonbryn när jag i ett flöde på nyårsdagen såg ett inlägg om att 2017 års livsbok nu ska fyllas. Nu har man chansen och 365 tomma blad att fylla. Detta går ej i sak att bestrida, men bör heller inte göras märkvärdigare än vad det är. Gör stort, men det är okej att minnas de meningslösa anekdoterna också.