I kväll kommer Livia Fränkel att på Kulturhuset i Finspång berätta sin dramatiska historia, från sin lyckliga barndom i Rumänien, skräcken i lägret Auschwitz och livet i Sverige fram till i dag. Hon har hunnit bli 87 år, men reser trots sin ålder runt och vittnar om nazismens skräckvälde. Det blir allt färre som kan göra det.
Föredraget ingår i programmet kring Förintelsens minnesdag och arrangeras av Finspångs skolor och Föreningen Doverstorps flyktingläger. På onsdagen finns hon i skolorna i Finspång. Hon kommer att berätta om andra världskriget, sin historia, men inte bara om ondskan hon mötte, utan också sin lyckliga barndom och tiden i Sverige.
Tidigare har även hennes syster Hédi Fried, 90 i år, rest runt, men det orkar hon inte längre. Båda har de också skrivit böcker.
Kort om Livias historia.
Systrarna Szmuk, Livia och Hédi föddes i en judisk medelklassfamilj i Sighet, Rumänien. Hon berättar om en lycklig familj där Hitlers skräniga röst i radion kändes främmande och långt borta.
Kriget var redan förlorat för tyskarna men ändå fortsatte förintelsen. En dag våren 1944 fick familjen lämna sitt hus. Den judiska befolkningen i staden föstes samman i ett ghetto och fördes i boskapsvagnar till Auschwitz-Birkenau.
Redan på plattformen försvann pappan. Sedan föstes mamman åt vänster, döttrarna åt höger. De hann aldrig ta farväl. De sågs aldrig mer. Båda föräldrarna dog i gaskamrarna strax efter ankomsten.
Livia och Hédi ansågs som arbetsdugliga och fick leva. Sex veckor senare skickades de som slavarbetare till Hamburg.
Där möttes de av de allierades bomber och faran kom både från nazisterna och befriarna. Systrarna överlevde och kom direkt efter krigets slut till Sverige. De gifte sig båda två och fick stora familjer.
Hur mycket föreläser du?
– I samband med Förintelsedagen blir det ganska mycket, två dagar i Finspång, två dagar i Linköping, därefter till Örnsköldsvik och sedan några skolor i Stockholm. Jag har också en förfrågan från Finland. De har inte några egna som kan berätta.
Var hämtar du kraft för att fortsätta?
– Skulle jag inte göra det kunde jag lika gärna lägga mig ner och dö. Det här är en uppgift i livet som håller mig uppe. Jag måste orka fortsätta. Det är inte så många kvar av oss, som kan berätta.
– Jag vill träffa så många ungdomar som möjligt under den tid jag har kvar.
Vad händer sedan, när det blir tyst?
– Det finns redan mycket dokumenterat, bland annat via Steven Spielbergs Survivors of the Shoah Visual History Foundation. Vi har spelat in en film med vittnesmål och vi har spelat in våra egna berättelser på dvd. Dessutom har UR gjort en jättefin satsning (www.ur.se. Sök på Livia Fränkel).
Kan man inte se din höga ålder som en hämnd på nazisterna?
– I mina föredrag för ungdomar avslutar jag med att visa bilder från lägret och sedan några bilder på min familj före kriget. Allra sist visar jag ett gruppfoto där både min och min systers familj är uppställda, det är en massa människor. Sedan säger jag. Detta är min hämnd på Hitler. Våra rötter sprider sig i Sverige, vi har stora familjer och väl utbildade barn och barnbarn.
Hur ser du på Sverigedemokraternas framgångar?
– Jag var väldigt förtvivlad när de kom med i riksdagen. Jag håller tummarna för att de åtminstone ska få lite färre röster, men mina barn ger mig inte mycket hopp. om det.
Men hur mycket än Jimmie Åkesson försöker göra partiet rumsrent så är det ett faktum att partiet har sin rötter i den svenska nazismen.
Under måndagen, Förintelsens minnesdag föreläste inte Livia Fränkel.
– Då har vi en minneshögtid i synagogan. Jag befinner mig varje år i Stockholm för att vara med där.