Sluttävlat för Vi i fyran i Finspång
I år blir det ingen kunskapstävling bland fjärdeklassarna i Finspång. Någon gång måste man ju sluta, tycker radarparet för Vi i fyran, Börje Bergvall och Göte Holgerzon efter 20 år.
I 20 år har kunskapstävlingen Vi i fyran sänts från Pingtskyrkan men i år blir bänkraderna tomma.Tävlingsledarna Göte Holgerzon och Börje Bergvall lägger ner tävlingen. - Här har minst 10 000 personer passerat genom årens alla tävlingar, räknar Göte Holgerzon ut.
Foto: Fotograf saknas!
Herrarna har även andra skäl till att nu lägga ner den i närradion direktsända tävlingen. Förra året arrangerades Vi i fyran för tjugonde gången och att nå det jubiléet var under flera år ett mål för Bergvall och Holgerzon.
Efter att ha passerat milstolpen känner de att de vill lämna över ansvaret till yngre förmågor. Bägge herrarna uppnår under året en ålder av 68 år och tycker att de har gjort sitt i tävlingsledningen.
- Men vi ställer gärna upp och stöttar om någon annan vill ta huvudansvaret, säger Börje Bergvall, som hunnit få rutin sedan starten 1983.
Än så länge har ingen tagit sig an uppgiften, men flera har lovat att ställa upp om det skulle bli en fortsättning.
- Det krävs ju fler än två för att det ska fungera, säger Börje Bergvall.
Minst ett tiotal personer till måste vara delaktiga om tävlingarna ska hållas. Allt från tekniker för radiosändningen till bullbakare till det stora saftkalaset efter final.
I år ser det alltså inte ut att bli någon omgång av vi i fyran. Så här dags på året brukar annars tävlingarna dra igång.
Varken Bergvall eller Holgerzon verkat vara särskilt ledsna över det. De har mängder av minnen från alla tävlingsomgångar genom åren. Det har åtminstone Börje. Göte säger sig inte minnas mycket från själva tävlingarna.
- Då är jag så koncentrerad på vad jag gör att jag inte kommer ihåg av vad som sagts.
De senaste 14 åren är det Göte Holgerzon som varit programledare och ställt alla frågor under sändning. Börje Bergvall har gjort kringjobbet med allt från att ställa iordning tävlingslokalen i kyrksalen i Pingstkyrkan till att mana på publikens hejarramsor. Och mycket annat.
Även han har varit programledare under några år. Från den tiden har han ett minne han idag kan skratta gott åt: I en musikfråga skulle barnen namnge ett instrument som någon spelade på scenen. Det var en trombon och eftersom Börje själv spelar trombon kastade han helt spontant ur sig en kommentar efter att stycket spelats:
- Hur kommer det sig att det inte låter lika bra i min trombon när jag spelar?
Tyst i salen
Det blev alldeles tyst i salen sedan kom applåderna, berättar Börje och konstaterar att det är farligt att vara impulsiv i direktsändning.
- Det har varit jätteroligt med Vi i fyran. Annars hade vi inte hållit på i 20 år, framhåller de båda herrarna.
Vad har varit roligast?
- Att bära bord och stolar, svarar Börje direkt.
- Nej, nej skriv inte det!
- Att se 10-åringarna i ögonen och se deras engagemang, säger Göte och tycker att det är en härlig ålder på barn.
Han tror att många barn har växt mentalt genom att delta i tävlingen.
- Det är en oerhörd anspänning för en 10-åring att vara med och tävla i direktsändning.
Börje och Göte tror också att det är en bra förberedelse för att vara med i rikomfattande tävlingen Vi i femman året därpå.
Göte tycker att fjärdeklassarnas kunskaper har förändrats under de år han har lett tävlingen.
- I dag är de mycket mer resonerande i sina svar än vad barnen var tidigare. Det kan i och för sig också ha att göra med att tävlingsfrågorna förändrats till den typen av frågor, funderar han.
Det är tack vare några lärare i Finspång som frågorna gjorts och anpassats till lämplig kunskapsnivå. Det hade inte Börje och Göte klarat lika bra påpekar de eftersom de själva gick i fjärde klass i mitten av 1940-talet och fjärdeklassarnas kunskaper har förändrats sedan dess.
Lärarnas engagemang i tävlingen har varit av stor betydelse, det vill både Börje och Göte framhålla. Utan deras stöd hade inte Vi i fyran blivit den tävling det blivit. Lärarna peppar barnen att plugga lite extra, ser till att det blir en tävlingsgrupp och en hejarklack och inte minst ser till att klassen är på plats till tävlingen.
Föräldraengagemanget i tävlingen har också varit stort genom åren. Inte minst på det sättet att många föräldrar ryckts med av tävlingsinstinkten och suttit som på nålar i bänkraderna. I några fall har det till och med hänt att någon försökt sufflera svaret eller stegat fram till domaren för att protestera.
Det kan vara svårt att hålla sig i skinnet under tävlingen, det håller Marie Erjeby, klassföreståndare för klass 4-5 blå på Grosvadskolan, med om.
- Jag är aldrig så nervös som under tävlingarna, säger hon som i fjol hejade på sin klass som då kom kom på andra plats i finalen.
Blandade känslor
Det är med blandade känslor hon säger adjö till Vi i fyran.
- Det känns tomt, konstigt och lite vemodigt för det har varit jätteroligt att vara med. För varje ny fyra jag haft har det varit spännade att se hur det går.
Men som skolan ser ut idag med åldersblandade klasser tycker Marie Erjeby att det har blivit svårare att förbereda eleverna till tävlingen.
Dels för att det inte längre är självklart att alla fyror läser samma sak samtidigt. Maries klass består av elever i både årskurs fyra och fem och fyrorna fick förra året läsa om Europa tillsammans med femmorna, innan de läst om Sverige som annars är det vanligaste.
- Det är också svårare att få barnen att lära in fakta. Vår skola idag är inte bara bara att plugga in kunskaper, förklarar Marie Erjeby.
Hon har också lagt märke till att barnen är mer uppbokade idag.
- Det har varit svårare att få med sig klassen till tävlingarna för att heja på sina kamrater. De är engagerade i så mycket, de har matcher på helgerna eller ska åka iväg med sina föräldrar.
Det är helt enkelt mer komplicerat att delta i tävlingen idag tycker Marie Erjeby och tror att hon även talar för sina kolleger på Grosvad.
- Det kanske är lagom att sluta nu efter de här 20 åren, konstaterar hon.
Samtidigt vill Marie Erjeby påpeka vilken betydelse tävlingen haft för eleverna.
- Det är ett av de starkaste minnen många av dem har från den här tiden i skolan. De pratar om det än. Och jag vet åtminstone en som inte kan höra betänketidsmelodin utan att få rysningar av spänning trots att det var många år sedan.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!