Skrynkliga betyg. En påse från Röda Korset i hand. Det var allt Suada Talic hade i sin hand då hon och familjen landade på Kungsängen i Norrköping 1993.
De klev på bussen, tog vägen till Finspång, med blandade känslor.
Nytt land, ny stad. För hur lång tid?
– Min mans bror fanns här. Vi skrev Sverige och "Finspang". Vi visste ingenting, bara att det finns skog och vatten. Fantastiskt att man vet så lite om andra länder, men det blir lätt så när man lever ett lyckligt liv. Man planerar inte för framtiden, säger Suada Talic.
Men kriget på Balkan knackade hårt på dörren. 4,4 miljoner människor drevs på flykt och 200 000 människor dog under Bosnienkriget mellan 1992 och 1995. Som präglades av systematisk terror mot civilbefolkningen och etnisk rensning.
– Min man hamnade i koncentrationsläger, där var han drygt fem månader i Manjačalägret. Jag var kvar med två småbarn i Sanski Most nära Banja Luka. Hela samhället, staden, förvandlades till en enda stor militär organisation, säger hon.
Suada Talic berättar om familjens första lägenhet i Nyhem. Den nästan förödmjukande känslan när en tjänsteman förklarade för tvåbarnsmamman hur spis, kran med varmt och kallt vatten fungerade. Samtidigt som hon själv och familjen brottades med tankarna om att det här bara var en tillfällig vistelse, tills allt skulle bli normalt igen.
Det blev aldrig så.
Efter kriget blev Sanski Most inte den stad som den varit för familjen. Samma storlek och hus. Men inte samma människor som tidigare.
– Det är inte samma stad som jag har i mitt minne. Det har skett en förändring. Känslan för staden finns kvar. Men jag har byggt upp något för Finspång. Har bott här i 27 år och kom hit när jag var 28 år. Det är halva livet. Fördelen kan vara att jag kan känna att vi har två länder. Nackdelen är att man inte riktigt är riktigt hemma i något av dem, säger Suada.
Idag är Suada Talic integrationssamordnare i Finspång. Hon jobbade själv med att ta emot den stora flyktingvågen som kom till Sverige 2015 från Afghanistan och Syrien. Arbetet väckte många känslor till liv, inte minst en kväll när personal från Finspångs kommun och Migrationsverket tog emot strömmen av flyktingar vid en ledig gymnastikhall.
– När familjerna kommer fram och börjar vandra ut ur bussen var det som en scen från ett koncentrationsläger. Gympasal, checka av. 17 år ensam, 15 år ensam, öppna den dörren och stäng den dörren. Men allt fungerade jättebra, säger Suada.
– En familj berättade att de gått och gått. Hon var gravid, födde sitt barn på gatan. Sedan hade de bara fortsatt att gå. Den här lilla bebisen var så stark. Det var den enda gången som jag känt att någonstans är man bara människa. Det berörde.
Suada Talic återkommer hela tiden till att man måste se individen, inte grupperna i mottagandet. Känna av vilka behov de har, vad som krävs för att anpassa människorna till sin nya livssituation.
På många sätt anser hon att den svenska invandringspolitiken behöver bli mer human. För trots att Sverige tagit emot många migranter blir de långa processerna tärande för individen.
– De ensamkommande barnen, som ett exempel, hade egentligen inga asylskäl, för det var inte krig på det viset där de kom ifrån. Vi utreder, överklagar och utreder. De blev äldre och rotade sig. Landet de lämnat har de sedan ingen känsla för. De blir stora vuxna människor som får stanna om de studerar. Då ger vi dem studier. Sedan ska de ha ett fast jobb på två år. Det existerar inte i dagens samhälle. Vi misshandlar människor genom våra system, säger Suada.
Hon vill hellre se ett snabbare besked, direkt vid gränserna.
– Har man inga asylskäl är det bättre att skicka iväg dem direkt, förläng inte det lidandet som uppstår. Vi kommer få människor som växt upp i den här ständiga oron, ovissheten. Det är välmening, men det får jättesvåra konsekvenser.
Suada Talic är tacksam mot Bosniska föreningen i Sverige, som har varit både en hjälp och ett redskap för att integrera sig i det svenska samhället. Studieförbundet som gav henne första anställningen och ett självförtroende innan hon studerade.
Har du fått jobberbjudande på annan ort och funderat på att flytta?
– Ja, men det kändes som ett svek mot Finspång. Jag kan inte känna oändlig tacksamhet mot kommunen, men någonstans känns det inte rätt att lämna. Däremot tog det lång tid att acceptera att vi kanske ska stanna här, säger Suada Talic.