– Jag skulle nog säga att vi har fast mark nu, säger Thomas Gustafson när han och hustrun Karolina tar emot i det nybyggda rödmålade huset med vita knutar i Rejmyre.
Den 7 september satte de nyckeln i dörren och klev över tröskeln till sitt nya hem.
– Den dagen vände allt, det blev starten på något nytt, tillägger han.
Det har gått ett och ett halvt år sedan den där dagen på vårkanten, då Thomas Gustafson pysslade i trädgården medan äldste sonen Casper befann sig inomhus. Resten av familjen, Karolina och Caspers två småsyskon, var på andra aktiviteter.
På några minuter förvandlas så idyllen till ett kaos, med ett brinnande hus och en pappa som febrilt letar efter sin son. En pappa som till slut måste ge upp medan lågorna jagar honom. Han kastar sig ut genom ett fönster på andra våningen med allvarliga skador som följd. Sonen blir kvar någonstans och huset brinner ner till grunden.
Vi har träffat familjen vid två tidigare tillfällen. Första gången någon vecka efter branden och så i våras när det nya huset började ta form. För familjen var helt inne på att det skulle stå ett hus på exakt samma plats.
– Ja, det här är hemma för oss, säger Karolina och dukar fram kaffe med hembakade lussebullar.
Men såren i deras hjärtan finns fortfarande kvar. Thomas brottas ständigt med ordet "om".
– Om jag gjort så, så kanske..., det kommer jag alltid att få leva med, konstaterar han men säger samtidigt att det nu är hanterbart. En del i det, tror han, är hans och Karolinas snabba insikt om att de faktisk har två barn till, som inte få glömmas bort.
– Det är nog lätt att det blir så mitt i all sorg, och också att det barn man förlorat glorifieras, fortsätter Thomas.
Karolina får frågan om hon någonsin känt besvikelse eller ilska över att Thomas inte lyckades rädda Casper. Svaret kommer snabbt.
– Nej, nej! Jag vet att han gjorde allt han kunde och mer än så. Han hade bara tolv procents syresättning när han åkte till akuten. Jag har mer tänkt "varför tog inte jag med Casper?"
Så kommer tårarna. Hon drar sig till minnes en dröm hon hade nyligen. Casper stod i dörröppningen och vinkade.
– Men han såg så glad ut, jag tror trots allt att han är lycklig där han är. Fast vi känner egentligen att han är med oss överallt. Det är lite därför vi valt att inte ha en gravsten. Då blir det så påtagligt och definitivt, tillägger hon.
Har din och Thomas relation förändrat efter det ni tagit er igenom?
– Har vi inte gått skilda vägar efter det här kommer vi aldrig att göra det. Vi har gått igenom ett trauma tillsammans som inte går att dela med någon annan. Vi har varandra när behovet är som störst.
Thomas nickar instämmande. Både han och Karolina tycker också att Caspers syskon fått bästa hjälp att hantera sorgen. Inte minst från skolan, där personalen gett dem möjlighet att ta sig in i vardagen på bästa sätt.
Och det är vardagen med rutinerna som familjen längtat efter mest av allt. Förra året blev julen långt ifrån som den brukar.
– Vi gjorde ändå så gott vi kunde och tomten kom, skrattar Karolina.
Så blir det en rundvandring i det nya hemmet och en sväng ut på tomten. Karolina passar på att hämta posten medan hon blickar ut över det som ska bli deras trädgård.
– Vi har sått gräs och blommor, nu längtar vi efter att se hur det växer upp i vår, säger hon.
– Ja, the show must go on, tillägger Thomas.