Vi mötte en massa feta människor som jag inte kände igen, men jag tyckte inte det var konstigt att hunden ville hälsa på alla. Han är nämligen väldigt social och kärvänlig. Vi styrde stegen mot optikern för jag skulle hämta ut mina nya glasögon. En väninna passade hunden utanför optikern.

(I Sverige accepteras det inte att ta med sig hund in i affärer. Det lärde jag mig för några år sedan, av ren erfarenhet. Vi människor är ju väldigt påverkbara av miljön och jag hade precis kommit hem från Indien och inte hunnit ställa om hjärnan. I Indien var det inte så ovanligt att hundar och kor gick in i butiker och försäljningsstånd, så när jag skulle in på apoteket tyckte jag att jag var riktigt hänsynsfull när jag lyfte upp hunden i famnen, och klev in. Oj vilken utskällning jag fick! Inte av hunden, utan av personalen. ”Jag såg ingen förbudsskylt” var det enda jag fick ur mig som försvar, men det gäller ju att förstå det som inte går att se också. Då fick jag ännu en utskällning. Jag skäms fortfarande.)

Det där var en parentes. Nu tillbaka till dagen då jag hämtade mina efterlängtade brillor.

När jag gick hemåt med mina nya starkare glasögon på näsan upptäckte jag att de feta människornas suddiga konturer hade stramats ihop. Nu hade alla skarpa kanter och de var betydligt slankare. Nu såg jag också deras ansiktsdag och jag kunde hälsa glatt på var och varannan.

Jag ser att Finspång mest består av härliga och kreativa människor. Vilket föreningsliv!

Ryttarkamraterna, Torstorp, Kanotklubben… (Varför börjar jag ens räkna upp dem när alla inte kommer att få plats på sidan?) En massa volontärer som hjälper till att arrangera Cirkusslottet. Ideella krafter som fixar Sommarrock och Pridefestival. En konstförening som visar lokala konstnärers verk. Många som sjunger och spelar. Entreprenörer som vågar starta företag av olika slag.

Det kan vara så att Finspång är bäst!

Det är lätt att bli hemmablind, men ibland lyfter jag blicken. Just nu befinner jag mig på toleransresa med elever och kolleger i Berlin. Vi spanar bakåt, för att kunna se framåt. Vi fokuserar på tiden mellan 1933 och 1990. Vi ser hur många människor röstade i valet -33. Vi ser spåren av vad som hände sedan. Riksdagshuset brinner. Syndabockar utses. Rättigheter dras in. Vi besöker före detta koncentrationslägret Sachsenhausen och ser ruinerna av den yttersta konsekvensen av grymhet, avhumanisering och rasism. Nazisterna förlorar till sist. Tyskland och Berlin delas upp i öst och väst och ett nytt skräckvälde växer fram. Den som är mot kommunistdiktaturen grips. Den som försöker fly dödas. Väggarna har ögon. Vanliga människor blir spioner som anger sina vänner, grannar och familjemedlemmar som kanske bara antytt en tanke om landsflykt. Vi får gå runt i Stasis stora fängelse och ser de trånga mörka cellerna där fångar satt. Vi lyssnar till de hemskaste berättelser om fysisk och psykisk tortyr.

Nu kan vi stå här och se allt i backspegeln. Vi kan sätta på oss nya skarpa glasögon och bli klarsynta, inte vända bort blicken och skåda mot den framtid som vi vill leva i.

Lite trötta och med många tankar, men ändå med förnyade krafter, vänder vi av hemåt från Berlin - till hundens kärlek och till all gemenskap i Finspång.