– Grekland, Frankrike. Det kändes som om var jag än reste runt i Europa med en ryggsäck så fanns det Finspångskillar- och tjejer där. De var överallt, berättar kiropraktorn från storstaden Toronto som hamnade i lilla Finspång.
Det råder ett bedrägligt lugnt på hans praktik efter lunchen. Snart nog börjar telefonen att ringa och kunder tittar in. Andy kollar lediga tider och bokar in i sin liggare.
Han återgår till sin berättelse om hur han via studierna i Stockholm hälsade på resekompisarna i Finspång och vänskapen fortsatte. Som 25-åring lämnade han rötterna i Kanada för sitt nya liv i Sverige med kompisarna han av en slump träffat under sina resor.
– Det var konstigt. Ett stort steg. Hej då mamma, hej då pappa, brorsan, syrran, hund och katt. Sedan började livet någon annanstans. Jag saknar en hel del från Toronto, men det är väldigt likt, naturen och klimatet.
Genom besöken hos vännerna i Finspång mötte han kärleken.
– I trappan på Hotell De Geer träffade min fru, i slutet av augusti 93. Det var sista helgen innan skolan började i Stockholm. Det är 26 år sedan och vi har varit gifta i 22 år.
Efter fyra års studier öppnade han sin praktik i Finspång. Samtidigt pluggade han vidare i två år. Här på praktiken på Bergslagsvägen jobbar han ungefär 40 timmar i veckan, måndag till torsdag.
Är du den ständige problemlösaren?
– Det måste jag vara. Jag gillar att tänka och höra "att de varit hos sju läkare, åtta sjukgymnaster och ingen kan lösa det". Jag tar beslutet och får leva med det. Jag vrider och drar, jobbar med händerna och är lite hårdhänt. Det är en skön känsla att kunna hjälpa folk. Jag löser det mesta. Jag har alltid mycket att göra, men jag stressar inte.
När praktiken stängt för dagen övergår Andys liv till det som hockeyförälder. Sonen Charlie spelar numera i Vita Hästen.
– Sedan han var liten har jag varit tränare, fystränare, materialare och nu är jag bara sjukvårdare i laget. Mitt sociala liv är ishallar. Sonen spelar för att han älskar det, för att hålla sig i form och hålla sig ifrån allt skit som pågår på gatorna nu för tiden. Han fokuserar på sin träning och skolan.
Så ringer telefonen och en ny kund bokas in.
Vem är Andy Goldfarb?
– Vem? Jag har starka åsikter om saker och ting. Jag står för det mesta för det jag säger, men jag försöker att inte hamna i konflikter. Jag hatar orättvisa. Om någon försöker lura mig, det tar jag inte. Jag gillar inte att bli blåst.
Andy växte upp i stadsdelen Thornhill i norr Toronto. Han hade säsongsbiljetter i Maple Leaf Garden under Börje Salmings tid, där pappan som ung sålde jordnötter och varm korv på läktarna.
– Det var en del av vardagen med Salming och stjärnorna. Numera är det 26 års kö för att kunna köpa säsongsbiljetter, berättar han om det gigantiska publiktrycket i Scotiabank Arena.
Att Toronto Raptors skrev historia genom att som första utländska lag vinna NBA-finalen i basket förra året betydde inte mycket mer än en axelryckning.
Hur är det att från miljonstaden Toronto hamna i bruksorten i Östergötland?
– Jag är inte ensam här, vi är tre från Toronto här i Finspång, tror jag. Det jag kan sakna från Toronto är kulturen, riktiga konserter med Rolling Stones, Pink Floyd. Men jag trivs här. Här finns allt jag behöver. Trevligt folk, vacker natur med skog och sjöar, men det finns inte mycket till kultur i jämförelse, säger Andy när det är dags att hjälpa nästa kund.