Rågher Godin, behandlingspedagog, och Kristina Muda, gruppchef på vuxenenheten, arbetar med personerna som bor i lågtröskelboendet i Falla.
– De har beslut om bistånd och hyr en lägenhet efter samma premisser som vem som helst. Men våra hyresgäster har fler regler att förhålla sig till än en hyresgäst med förstahandskontrakt. Sedan utgår vi och annan personal från den här lägenheten, för att kunna ge ett samlat stöd. Vilket vi gör utefter individens behov, förklarar Kristina.
I ett lågtröskelboende krävs inte drogfrihet.
– Nej, men för att få bo här måste individen arbeta efter en genomförandeplan. De personerna som bor här nu har inte haft en egen lägenhet på väldigt många år, säger Kristina.
Den här typen av boende är helt nytt för Finspångs kommun.
– Så är det. Det långsiktiga målet är förstås att de ska kunna bo med egna hyreskontrakt, någon annanstans än här. Men det är en lång process för att nå dit.
Är det inte svårt att nå dit om personerna inte vill eller kan vara drogfria?
– Bara för att vi inte har som krav att de ska vara drogfria, betyder inte det att vi inte är på dem om det. Vi strävar hela tiden efter det. En fördel med att ha fem lägenheter i samma hus är att det blir enklare för oss att skapa allianser, vilket gör att vi lättare kan hjälpa på ett bättre sätt.
Kan man missköta sig hur mycket som helst och ändå bo kvar?
– Nej, både vi och Vallonbygden kan säga upp kontrakt om det skulle behövas. Men hittills har det inte funnits skäl för det.
Vad har ni märkt av övriga hyresgästers missnöje?
– Det har varit olika möten, där deras åsikter kommit fram. Det finns grannar som vågar hälsa och tar kontakt och då blir allting också mycket trevligare, säger Kristina.
Hur ofta finns det personal på plats?
– Det är lite olika, personligen börjar jag och slutar alltid min arbetsdag här. Sammanlagt är vi här rätt många timmar i veckan, säger Rågher.
Linda Ulriksson är verksamhetschef för individ- och familjeomsorgen i Finspångs kommun.
– Ur vår synvinkel tyckte vi att läget var bra för ett lågtröskelboende, eftersom det inte ligger några förskolor- eller skolor i närheten, säger hon.
Socialtjänstens upplevelse är i princip rakt motsatt mot de lägenhetsinnehavares vi har träffat.
– Den här satsningen är mycket lyckad. De som bor i "våra" lägenheter har dubbelt så hårda krav som en vanlig hyresgäst och det har inte funnits några skäl till vräkning.
Har ni varit ärliga från början med vad lägenheterna skulle användas till?
– Alltså, vi vill helst inte skylta alls med det eftersom det lätt blir fördomar, rädsla och mycket åsikter. Det är svårt att veta vilken information vi ska gå ut med.
Tar ni de övriga hyresgästernas upplevda bekymmer på allvar?
– Det gör vi. När de till exempel klagat på haschlukt har personal tagit tag i det direkt och i princip stormat in i lägenheter för att ta folk på bar gärning. Men det har inte ens funnits någon i lägenheterna. Vallonbygden säger att ventilationen inte kan suga vidare rök och lukt till andra lägenheter. Tyvärr, är det en väldigt låst situation, säger Linda Ulriksson.
Finns det något mer ni kan göra?
– Vi försöker tillmötesgå de önskemål som finns. Men när deras grundinställning i många fall är att det bästa vore att flytta vårt boende, då är det svårt. Socialtjänst, väktare och polis tycker att det fungerar bra, poängterar Linda Ulriksson.