Det fanns inget annat. Fares Dawoud skulle bli polis och i femte försöket kom han in på polishögskolan i Solna.
– Jag har jobbat i 15 år. Nu börjar jag fatta vad det handlar om och jag älskar det här jobbet. Jag har varit ordningspolis, utredare, stationsbefäl, gruppchef och nu förundersökningsledare. Jag har sett hela kedjan och vet vad som förväntas av oss, säger Fares Dawoud.
Den här dagen är han föräldraledig och hemma med de tre barnen. Vi sitter vid det runda stora köksbordet och pratar om de sista föräldradagarna som är på väg att ta slut och om passionen för polisjobbet.
– Folk ser inte vilket jäkla jobb polisen gör egentligen. Vi hamnar i scenarier där man lägger in sitt liv som insats. Vem springer i första ledet mot en som är knivbeväpnad? Det gör vi, men har inget emot det här. Jag hatar orättvisa och elaka människor. Det behövs inte. Det är ganska enkelt, sen kan vi inte hjälpa alla. Vi måste prioritera hela tiden, säger trebarnspappan under de glittrande glasprismorna.
Hans väg till Finspång började i en buss i Syrien när han var tio år. Där tillhörde familjen den kristna minoriteten. Tillsammans med mamma och åtta syskon reste han genom land efter land under tre dagar.
– Det hade inte gått så bra om vi hade stannat kvar där. Det var farligt, inget bra. Pappa skickade iväg oss och sen kom han efter några år senare. Jag minns några hemska dagar i bussen. Vi stannade i Ungern. Jag har ett svagt minne av en hund som sprang efter mig och jag var livrädd.
De första tre månaderna i Sverige var de inhysta i gamla husvagnar mitt i vintern i Lomma på den skånska kusten.
– Jag kommer ihåg att mamma skulle göra bröd och det var rök överallt.
Efter en tid i Kolboda, utanför Kalmar, kom familjen till Finspång. Fares var tolv år och började spela fotboll i Torstorp.
Som alla i familjen hjälpte han till i pizzerian, men ville annat. Vid 20 års ålder började han plugga ekonomi vid universitetet i Örebro som en B-plan, under tiden sökte han till polishögskolan.
– Hela mitt liv har handlat om att jag vill bli polis. Jag var så nära fyra gånger, men missade på svenskaproven. Det var knäckande. När jag blev antagen kändes det underbart.
Första intrycken av polisyrket fick Fares som 13-åring under praoveckan på polisstationen i Finspång. Flera år senare kunde han komma tillbaka till kollegorna och leda teamet.
– Finspång är lagom stort. Här finns allt och behöver du nånting så har du 20 minuter superbra väg till stan. Jag gillar Finspång väldigt mycket. Därför vill jag att mina barn ska växa upp här.
Fares glöder för sitt jobb, att kunna hjälpa andra. Han är polis och förundersökningsledare sedan fyra år, men kan inte kalla sig polischef i Finspång efter omorganisationen.
Det har varit svårt att rekrytera polispersonal till Finspång. Det har pratats om att stationen varit i fara.
– Det kommer alltid att finnas en station här. Det är jätteviktigt att behålla den. Det händer så mycket här och vi har så stort område. Vi skulle gärna ha ett par utredare till och ett par ute.
Bakom den mörka uniformen finns en 40-åring med ett annat starkt intresse. Dansen.
I Örebro fastnade han för salsan. Tempot och känslan. Han lärde sig snabbt, redan efter ett halvår kom framgångarna i SM och senare i NM, EM och VM. Största meriten var när han 2008 blev VM-elva i Innsbruck, Österrike.
– Jag slutade för tio år sedan. Kroppen sa ifrån, ett diskbråck, berättar den dansande polisen.