Jonas Valberg förlorade sin älskade syster i tsunamin

Men det hon inte visste, var att de gjort en avstickare till Khao Lak för att fira jul.
Jonas förstod allvaret direkt. Svågern Björn skulle ju ha ringt om han hade minsta möjlighet. Han var sån. Och bilderna på tv och internet ökade bara oron för det värsta tänkbara - att hans älskade syster Kristina, hennes man och två barn inte längre fanns i livet.
Nästan ett år senare träffar vi Jonas i Göteborg. Det är grådisigt och blåser in från havet. På en skolgård i Skogome står två röda hönshus som han låtit bygga till minne av sina syskonbarn Christian Fröjmark, 10 år och Sofia Fröjmark, 9 år. Båda älskade djur, och därför tyckte Jonas att en del av deras pengar skulle gå till skolans djuruppfödning. En plakett och ett nyplanterat träd berättar också om barnen för nya elever.
Vi kör mot Hisings Backa, den stadsdel i nordvästra Göteborg där familjen bodde. Sträckan är kort, men minnena många. Jonas kör oss i sin systers bil och varvar eftertänksamma ord med förlösande skämt. Vi passerar S:t Jörgens golfbana, där svågern Björn och Christian spelade golf. "Kvalificerad trädgårdsskötsel" fnyser Jonas och berättar att han och Björn egentligen var varandras motsatser, men att det fanns en hatkärlek som band dem samman. Den starkaste länken var Jonas syster Kristina. De hördes av varje dag, trots att Jonas bodde i Norrköping.
- Vi var väldigt tajta. Vi älskade varandra som bror och syster, säger Jonas.

Ville inte vara som andra
Kristina ville inte vara som alla andra. Trots att hon närmade sig 50-årsstrecket ville hon se ut som 25. Hon klädde sig gärna i lila och orange och var enligt Jonas lika färgglad inombords. Social var hon gärna och ofta. En del känner henne som "Lyxhustrun" - ett namn hon gav sig själv under tiden i TV4:s Farmen - men där maskerade hon sanningen något. Egentligen var hon sjukskriven från arbetet som vårdare på ett fängelse. Reumatismen höll på att pensionera henne i förtid.
När tsunamivågen dundrade in åt de frukost på hotellet i Khao Lak, nära stranden. De hade inte en chans. Björns kompanjon drogs också med vågen, medan hans övriga familj klarade sig - barnen hade utan tillåtelse sprungit iväg till poolen och mamma sprang efter. Senare har Jonas sett bilder på hotellet. Bara bottenplattan är kvar.
- Jag vet att de dog lyckliga. Alla älskade nämligen att resa, säger han.
När Kristina och Björn besökte Las Vegas i fjol höst var det Jonas som skjutsade Christian och Sofia till och från skolan. Skogome-Hisings Backa tur och retur, samma väg som vi kör en kall decemberdag dryga året senare. När vi kommer in i Hisings Backa ser vi huset där de bodde, vackert beläget på bergssluttningen. Där bodde Jonas på veckorna i våras, men tömde och sålde huset under några jobbiga veckor i somras. Laila och de fem barnen som är kvar i Norrköping har han sett alldeles för lite i år - inte ens varje helg. Istället har han fått driva svågerns stenfirma vidare i Göteborg, för att successivt flytta viss verksamhet till Norrköping.
- Jag är som min far - jobbar mycket. Får se nästa år om jag kan sluta med det. Beror på hur det funkar med firman.
- De saknar mig, de gör de. Lillflickan har det svårast. Hon frågar: "Var är pappa?" ... "I Göteborg", svarar mamma... "Men det får han inte", säger hon då.
Jonas tystnar ett tag.

Humorn - en ventil
Vi svänger in vid Backaplan, där Fröjmark sten har sitt kontor. Tidigare hjälpte han till som stenläggare, men blev praktiskt taget chef över en natt. "Snacka om att rida på vågen", säger han och skrattar till. Humorn blir en ventil under hela vårt samtal.
Det har varit ett jobbigt år. Ända sedan den olycksaliga annandagsmorgonen har kraften gått åt till det praktiska. Men fortfarande månader efteråt tittade han alltid ut när det kom en bil, och tänkte: Nu kommer de.

Hoppades att barnen överlevt
In i det sista hoppades han att barnen klarat sig.
I värsta fall tagits till fånga av någon pedofil - sådana historier hade han ju hört talas om. Men i mars identifierades Kristina och Björn med hjälp av tandkort, och begravdes i början av juni. Då hölls också en minnesstund för barnen, som ännu inte var identifierade. Det dröjde till slutet av juli innan Christians kropp hittades med hjälp av DNA.
I slutet av september identifierades Sofia, delvis tack vare ett halsband som hennes kompis kände igen. Samma dag hade Jonas sin första träff med en psykolog.
- Först då började jag känna efter hur jag mådde. Livet var skit. Lipade för inget, hatade människor. En kollega sa - varför sitter du bara och glor? Jag tyckte synd om mig, och det hade jag inte kunnat göra tills dess - det var så mycket att ordna. Har nog inte fattat allt än, tror innerst inne att de ska komma hem.
Barnens död är tyngst att bära. Björn och Kristina hade redan varit med om så mycket i livet, men barnen hade allt det roliga kvar, som Jonas uttrycker det. Tonårstrots, flytt hemifrån och allt det där.

Samtal vid graven
Han gråter mycket, men aldrig inför andra. Varje vecka står han vid graven i Lundby och pratar med Kristina och hennes familj. Rakt ut i luften. Det är ett sätt att komma över dystra dagar. Ett tag gick han på lugnande medicin. Kontakten med sina egna barn har också varit livsviktig under året. Ibland kommer äldste sonen ner från Norrköping en vecka och hjälper till.
Han har inte mycket till övers för regeringen. Främst riktas besvikelsen mot Laila Freivalds.
- Hur mycket kan en människa göra innan hon anses olämplig? Det är inte regeringens fel att det hände, men efter Estonia borde de ha haft en bättre beredskap, säger Jonas.
Både hon och Göran Persson bör avgå, menar han.
Sitt bästa stöd från samhället har han fått från polisen, samt Norrköpings kriscentrum som var de som förmedlade kontakt med psykologen i Göteborg. Jonas uppskattar samtalen med honom. Av en slump håller han till i huset där Jonas bor, men inte bara det - de är båda två sålda på gamla amerikanska tv-serier.
Förmodligen blir det en jobbig jul, men för barnens skull kommer han att hålla på traditionerna. Nyår, däremot, känns oviktigt.
- Man har blivit djupare, mer eftertänksam. Bryr sig om världen, och då känns det inte rätt att lägga kraft och pengar på något sådant. Om det finns något gott som det här fört med sig, så är det att jag tar livet mer allvarligt. Är det jordbävning någonstans stannar jag upp och tänker - vad kan jag göra för att hjälpa? Skänker mycket pengar, något som jag aldrig tidigare gjorde.
- Jag och min familj har också kommit närmare min mamma som bor här i Göteborg.
För ett år sedan var han övertygad om att familjen omsider skulle flytta till Göteborg. Han hade redan hjälpt till på stenfirman några år och ville vara nära sin syster. Men i dag är han inte lika säker. Staden är inte densamma.

Jonas Valberg förlorade sin älskade syster i tsunamin

Det var dottern Maria som väckte Jonas Valberg den där olycksaliga annandagen. Hon hade sett hemska tv-bilder från Thailand, men var ändå lättad. Kristina och hennes familj var ju i Kina.