Livet på slottet var likt paradiset på jorden
- Jag tänker ibland att mitt liv har varit som en saga, säger slottsvaktmästaren Rikard Nilsson, som växte upp vid Ållonö slott på Vikbolandet.
Fru Flachs vackra fullblodshästar visades alltid upp när det kom gäster till slottet. I vagnen sitter Rikard Nilssons mor och lillasyster.FOTO: PRIVAT
Foto: Fotograf saknas!
Nu är han 92 år fyllda och bor sedan länge i Göteborg, men fortfarande är hans rötter i hembygden levande.
- Jag känner mig ibland som en fågel som flugit vilse. Jag kan inte riktigt acceptera Göteborg.
En skrift om slottet
Vi träffas på äldreboendet där Rikard nu bor i stadsdelen Majorna. På samma äldreboende arbetar Lena Lindell. När Rikard hörde att Lena talade Norrköpingsdialekt inleddes deras bekantskap och Rikard delade frikostigt med sig av sina minnen från barndomen och ungdomen på Ållonö. Lena, som är uppvuxen i Norrköping, lyssnade och fascinerades så till den grad att hon själv började göra efterforskningar om slottet.
Med hjälp av Rikards berättelser, tidningsartiklar, intervjuer och böcker som hon spårat upp på antikvariat håller hon på att sammanställa en mindre skrift om Ållonö, som en gång ansågs vara ett av Sveriges finaste barockslott. Nu sitter hon vid sidan av den gamle mannen och hjälper honom att minnas detaljerna. Hon har hört hans berättelser många gånger och tröttnar aldrig.
Belönades rikligt
- Jag kom till Ållonö när jag var åtta år tillsammans med mina föräldrar. Min pappa fick arbete som kusk och hästskötare där, säger Rikard.
Familjen bodde i ett hus vid rosenträdgården. Även resten av tjänstefolket bodde nära slottet, medan traktens statare bodde trångt i två avskilda längor.
- Jag tror inte att statarbarnen fick vara vid slottet. Jag har inga minnen av att de kom dit. Om vi skulle leka med statarbarnen fick vi gå hem till dem, säger Rikard.
Från 1905 till 1966 ägdes Ållonö slott av den rika amerikanskan Pauline Flach, som gift sig till en adelstitel. Hon blev änka redan 1911 och kom därför att regera ensam på slottet under mer än ett halvsekel. Pauline Flach gjorde ett starkt intryck på Rikard.
- Hon var den hårdaste kvinna jag har mött. Hon var en kvinna med makt - oj, ja. Ändå tyckte jag så mycket om henne, säger han.
Rikard gjorde också ett starkt intryck på Pauline Flach när han som tolvåring räddade en av hennes många adliga gäster ur en vak. Pauline Flach belönade honom för detta rådiga ingripande med en hel tvåkrona.
- Så mycket pengar hade jag aldrig sett, säger Rikard. Slanten överlämnades via ombud. Pauline Flach, eller "Hennes nåd" som hon ville bli kallad av tjänstefolket, såg till att hålla distansen.
Efter denna händelse behandlades Rikard annorlunda än resten av tjänstefolket.
- Jag blev hennes lilla pojke. Jag fick låna hennes båtar och kanoter, säger Rikard.
Men ta henne i hand fick han aldrig.
- En adelskvinna tar aldrig en ofrälse i hand, säger han och det låter som en utantilläxa.
- Ändå var vi de bästa vänner.
Vaktmästare på slottet
17 år gammal blev Rikard vaktmästare på slottet.
- Jag fattar inte hur jag klarade det, säger han och berättar om arbetsdagar som började klockan fem på morgnarna och slutade klockan sju på kvällarna.
Den mest betungande uppgiften var att elda husets båda värmepannor. Rikard var tvungen att se till dem flera gånger om dagen. När han gick ensam genom källarvalven, förbi den gamla fängelsehålan, och lyssnade till sina egna ekande steg var det svårt att inte tänka på Vita frun, som sades spöka på slottet. (Under årens lopp har spöket även kallats både gråa och svarta frun.)
Vid sidan om sina vaktmästarsysslor hjälpte han sin far att rykta de tio fullblodshästarna varje dag. Dessa hästar var Pauline Flachs största intresse. Hon hade lyckats avla fram en speciell blodlinje, som var ovanligt vacker. När hennes ekipage anlände till Norrköping väckte de brunvita hästarna stor uppståndelse.
Rikard berättar om forna dagars glans. Om de storslagna festerna som hölls varje helg med mängder av adliga gäster. Det var mycket viktigt med formerna. Hedersgästen gjorde entré sist av alla. De andra gästerna stod uppställda och väntade i slottshallen.
- Von Essen, von Rosen, Hamilton och allt vad de hette. Alla kom de ner till oss i stallet och tittade på Hennes nåds hästar.
Ibland kände jag mig som om jag var adlig. Jag träffade ju inte andra. Det var en konstig tid.
Tjänstefolket bjöds in
Han talar om de sagoskimrande tillställningarna på annandag jul, när tjänstefolket för en gångs skull bjöds in till slottet och fick dansa med de adliga gästerna. Om alla moderniteter på gården. Mjölkningsmaskinen som införskaffades redan i början av 1920-talet, motorgräsklipparen som var en av de första i Sverige och Pauline Flachs bil som var en av de första på Vikbolandet. Om sitt eget slit och släp.
- Det var jobbigt många gånger. Men det var en härlig tid i mitt liv. Det var ju allt - slott, rosor, vattendammar, varmblodiga hästar. Vackra kvinnor också för den delen. Det var ju underbart. Jag tänker ofta på den tiden, säger han och suckar andäktigt.
När Kreugerkraschen inträffade 1932 förlorade Pauline Flach en stor del av sin förmögenhet och livet på slottet förändrades
i ett slag. Festerna blev sällsynta och tjänstefolket fick inga fler inbjudningar till annandag jul.
Även Rikards liv på Ållonö slott fick ett abrupt slut. År 1936, när han var 23 år, kom hans far och Pauline Flach ihop sig och fadern sa upp sig på stående fot. Som den lojale son Rikard var följde han sin fars exempel.
Återvände till slottet
Familjen flyttade in till Norrköping och Rikard fick arbete som vaktmästare på lasarettet.
I Norrköping träffade han sin blivande fru Maj-Britt, som var fotograf och fick anställning i Göteborg. På hennes uppmaning flyttade Rikard efter. I 31 år arbetade han på Eriksbergs varv.
En gång återsåg han Pauline Flach. Det var på 1960-talet. Det ryktades att Hennes nåd hade frågat efter Rikard. När ryktet nådde Rikard reste han hem till Östergötland och begav sig ut till slottet. Han hittade den gamla kvinnan i rosenträdgården.
- Hennes ansikte var skrynkligt som ett äpple. Men hon kom ihåg mig. Hon kände igen mig direkt, säger Rikard och ser både stolt och glad ut vid minnet.
Nästa gång han besökte Ållonö slott, sommaren 2004, var Pauline Flach död sedan 37 år. Rikard blev besviken vid åsynen av de vanvårdade trädgårdarna. Rosenträdgården fanns inte längre kvar.
Men där han nu sitter i sitt rum i Göteborg och minns Ållonö slott ser det fortfarande ut som det sagoslott det en gång var.
I rosenträdgården går en ung vaktmästare och klipper gräsmattorna.
- Det var de finaste åren i mitt liv.
Så jobbar vi med nyheter