Harry Johansson på Gräsmarö - en skärkarl som sköter sig själv
Under medeltiden beboddes ön av Pehr i Gresmara. Som hade "fiskewatn goth" och "ekeskog goth". Harry Johansson är en efterföljare till tidigare generationers brukare av ön.
Den gamla generationen. Harry Johansson berättar gärna om livet förr. När skärgårdslivet bestod av självhushåll.
Foto: Fotograf saknas!
Opererade kranskärlen
När det är vinter och isen ligger brukar han även passa på att hugga loss is från båten invid akterspegeln. Och trots sin ålder och sitt handikapp tar han sig fram både över is och snövallar. Till och med smidigare än NT:s utsända.
- Står inte kryckan vid dörren, då är jag inte hemma, säger han och småler.
Han var med om en lyckad kranskärlsoperation i slutet av 90-talet. För ett par år sedan fick han en ny höftled. Till det kommer att hårt liv
i skärgården, där bland annat stora hommstenar skulle lyftas i och ur båten.
Vi prövar att lyfta från land. Det är tungt och vi kan bara tänka oss känslan att lyfta sten från en krängande båt.
- Höftoperationen blev inget bra. Det är därför jag behöver kryckan.
- Men egentligen är det inte underligt att en är utsliten.
Skötte gården och fisket
Han berättar gärna om livet förr. När skärgårdslivet till stor del bestod av självhushåll.
Harry Johanssons släkt kom till Gräsmarö en bit in på 1920-talet, sedan hans farfar hade köpt en av gårdarna på ön. Hans båda bröder blev kustbevakare och bortsett krigsåren då han låg inkallad, har han själv varit Gräsmarö trogen.
- Det blev bestämt att om jag stannade kvar utan lön, skulle jag få köpa loss gården.
Och så blev det.
Tillsammans med föräldrarna skötte han gården och fisket. Säd som odlades på gården maldes vid kvarnen uppe i Lagnö. Gården hade även en egen såg, där bräder från egen skog sågades till. Därtill ett litet djurbestånd i form av fem kor och en häst.
Men huvudnäringen var fisket, där strömmingen, havets silver, stod för den mesta inkomsten. Redskapen till det mesta av fisket tillverkade de oftast själva.
- Vi låg vid Häradskär hela vintern med våra skötar. Det var det som gav mest på 50- och 60-talen.
- När strömmingen tog slut var det mest ål.
På Liljevalchs
Om det är någonting som denne skärkarl har blivit berömd för, så är det hans vettar. Exempelvis av alfågel, skrak, knipa, ejder och svärta.
- Det var pappa som lärde mig och från början gjorde vi vettar enbart för jaktens skull, säger han. Men efterhand blev jag mer noggrann och folk började att köpa.
I trappan upp till övervåningen är väggen full av hans alster. Fantastiskt vackra. Många skärgårdsbor har gått och lärt sig hantverket av Harry och hans vettar har till och med ställts ut på Liljevalchs konsthall i Stockholm.
- Det var en som var med ute på jakt härute och han sköt på vettarna i stället, säger Harry, med stolthet i rösten.
Till vardagen förr hörde även säljakten. Eller själ som Harry säger på skärgårdsvis. Inte stora sälslag som på Harstena, utan mer traditionell jakt.
Med postbåten
- Förr var det skottpengar på själ. Tio kronor styck och vi sköt ganska många härute, särskilt under kriget. Pappa var riktigt duktig på att locka på själarna, så det blev en hel del.
Det han behöver av livets nödtorft handlas per telefon eller lista i Fyrudden och kommer ut med postbåten.
- Jag brukar handla ungefär var fjärde vecka och då blir det två stora kartonger.
På vintern är det tyst omkring honom, men under sommaren kommer hyresgästerna ut till de fyra stugor som han hyr ut på ön.
Då blir det lite mer av liv och rörelse.
Dovhjort
Vi följer honom bort mot hägnet med dovhjort. Sedan början av 1970-talet har det funnits dovhjortar på Gräsmarö, inhägnade på Harry Johanssons mark. Det var hans far som förde in hjortar på ön, mest för att hålla ett öppet landskap.
Men Harrys ögon blir svarta när han kommer in på motståndet från myndigheterna.
- De anser att hjortarna inte har det bra. Att de inte ska få vara kvar. Men jag ger mig inte.
Nej, det är väl det sista han gör, denne skärkarl. Som en knotig martall, envis och obeveklig om det behövs.
En av de nutida arvtagarna till Pehr i Gresmara, han som hade "fiskewatn goth". Och samtidigt är Harry en av de sista av den gamla generationens skärgårdsbor.
De är inte så många kvar.
Så jobbar vi med nyheter