Videon är inte längre tillgänglig
Den misstänkta brottsplatsen är avspärrad. Björn och Yngve kliver förbi den vitblå polistejpen och går genom högt gräs upp mot det röda torpet.
På första trappsteget fryser Yngve till.
– Här har vi blod, konstaterar Björn.
Men det finns inget på stentrappan. Inget att titta på åtminstone för blodfläcken är borttorkad för länge sen.
Yngve är en sex år gammal Malinois. En belgisk vallhund som kan betrakta det vi bara ser med fantasi.
Yngve jobbar intensivt med nosen mot det dammiga trägolvet inne i ödetorpet. Frustar och flåsar. Björn leder sökarbetet systematiskt för att finkamma varje knarrig millimeter. Innan de går in i ett nytt rum får Yngve ligga ner och invänta ny startsignal från Björn.
De hittar en borttorkad blodfläck till på övervåningen. På golvet ligger tre hammare. Yngve märker tydligt ut en.
Släpspår i dammet leder bort mot trappan och ett tragiskt öde börjar få en klarare bild.
– Särskilt roligt att han markerade rätt hammare. I skarpt läge kan man tänka sig en verkstad med ett antal knivar varav en är ett brottsverktyg, säger Björn efter sökningen.
Brottsplatsen är fingerad. Riggad för att vara så verklighetstrogen som möjligt för en ovetande Björn av hans kollega Tobias.
Tillsammans utgör de det enda hundförarparet med kriminalsökhundar i nya polisregion Öst (Östergötland, Sörmland och Jönköping).
– I dagsläget finns inget känsligare instrument än en hundnos, säger Björn.
Kriminalsök innebär att hundarna läser in en luktbild på blod, sperma eller lik. Andra hundar kan till exempel söka narkotika, vapen eller pengar.
När Yngve söker på en mordplats bär han ett orange halsband och Björn startar honom från liggande position. Vid ett inbrott hade han startat sittande.
– Vi vet oftast vad vi tror har hänt men hunden vet ju ingenting. Det hjälper att ha en tydlig startsignal, säger Björn.
Hundarnas markeringar utgör inget bevisvärde i sig.
– De är ett hjälpmedel för att säkra teknisk bevisning, stärka en indiciekedja eller kunna begränsa stora sökytor.
För att fungera krävs ett gott samarbete och prestigelöshet mellan de olika polisenheterna, till exempel hundförare och tekniker.
– Där finns en hel del kvar att jobba på. Jag har hållit på med det här sedan 2006 och hade hoppats att vi skulle ha kommit längre nu.
Det ligger väldigt mycket målmedveten och engagerad träning bakom resultaten. Björn och Yngve är inte klara än.
– Några sportfiskare har sett en svart bil vid Glan. Två personer hoppade i en liten båt med en stor sopsäck som de dumpade i sjön. Personerna är omhändertagna av polis, säger Tobias.
Björn och Yngve ger sig ut på Glan med en båt. Cirka 30 meter ut från strandkanten viftar Yngve på svansen och börjar skälla.
Han markerar för ett klädbylte planterat mer än fyra meter under vattenytan.
Yngve har säkrat blodspår, hittat ett potentiellt mordvapen och kanske till och med offret.
Äntligen får han sin belöning – en blå leksaksboll i ett litet snöre.
– De söker på ren glädje, det ligger väl något i att hundar inte gör något de inte själva har glädje av, skrattar Björn.
Brottsplatsregissören Tobias är nöjd med dagens resultat. Nästa gång är det han och schäfern Assers tur. Båda ekipagen ligger i träning för ett tjänstbarhetsprov i vattensök.
– Jag blir fortfarande fascinerad över vad hundarna klarar av, men jag med min hund löser inga mord ihop. Det är alla inom polisen tillsammans och samarbetet kan bara bli bättre, säger Tobias.