Skärgårdspoets dikter i tonsatt form
I lördags var det världspremiär i Gryts kyrka. För första gången framfördes skärgårdspoeten Alsing Svenssons dikter i tonsatt form.
I samband med lördagens konsert såldes även dikthäften med Alsing Svenssons samlade verk från 1972-1998. Här får Elsy Jönsson från Västervik sitt exemplar signerat.
Foto: Fotograf saknas!
Det var vid Alsing Svenssons åttioårskalas på Fångö för tre år sedan som tanken om att tonsätta dikterna kom upp. Gode vännen Thomas Åstrand, till vardags musiklärare i Hultsfred, besökte Alsing på hans stora dag.
- Av en händelse berättade jag om min bror som är tonsättare. Tror du att det skulle gå att tonsätta mina dikter, undrade Alsing då. Så på den vägen är det, berättar Thomas Åstrand.
Ingen lätt match
Genom sin bror, tonsättaren och musikern Anders Åstrand, har nu Alsings fråga blivit verklighet. Men det blev ingen lätt match. Dikterna går i mångt och mycket i moll, i och med Alsings upprördhet över hur skärgården utvecklats sedan han 1922 föddes "med sjöutsikt" på Fångö. Ambitionen blev att försöka spegla den i viss mån dystra stämningen i dikterna, utan att för den skull tappa det genuina och livfulla i naturens makter som skärgården ju är ett skummande och ofta blåsigt exempel på.
Varifrån hämtar då Alsing inspirationen till sina dikter?
- Ibland rör det sig i huvét på gamla ungkarlar, säger Alsing Svensson på sjungande östgötska.
Han skriver om de för ortsborna bekanta platser som Gräsmarö, Gubbö Kupa och Harstena. Genom sina dikter beskriver han en skärgård som är på utdöende. Den skärgård som förr hade rikt fiske, gott om säl och bra vatten. En levande skärgård, något som Alsing menar att många som sällan "hört havets röst" gärna pratar om, men ändå blir inget beständigt gjort för att rädda den. För Alsing är en levande skärgård något så enkelt som generationers kunskap och kärlek till hav och skär.
Träffade rätt
Så hur blev då kombinationen slagverk och skärgård? Under konserten varvades Alsings diktläsning med musikerna Rolf Landberg, Daniel Saur och Anders Åstrands spel på trummor, xylofon. marimba och vibrafon. Kort sagt blev det tillsammans med basrösterna i manskören Lenas drängar ett sådant röj att det nästan lyfte kyrktaket. Och kanske var det just där de träffade rätt. För naturens krafter, det som Alsings skriver om, kan ju ingen hålla tillbaka.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!