När solen skiner föredrar Ann att sitta inomhus för att slippa det starka ljuset.
Sjukdomsförloppet var lugnt och Ann Westrén var inte speciellt sjuk i covid 19 vintern 2020. Huvudvärk, smak- och luktbortfall samt ont i nacken var de tydligaste symtomen.
– Det var inte förrän en kollega på jobbet som hade liknande symtom sa att hon tänkte testa sig som jag kom på att jag nog också borde göra det, säger hon.
Men allt eftersom tiden gick började fler mer eller mindre märkliga symtom dyka upp hos Ann. Mag- och tarmproblem, värk i bihålor, leder, ben, tänder, käke, nacke, ont i halsen, snuva, klåda, yrsel, stelhet, nervvärk, andningspåverkan, ljud- och ljuskänslighet, pulsrusningar och trötthet. Listan kan göras lång.
Till en början sökte hon hjälp på vårdcentralen i Valdemarsvik men så småningom blev hon inskriven på mottagningen för postcovid-patienter i Norrköping. I augusti 2021 fick hon sin diagnos.
– Tack och lov har jag inte alla symtom samtidigt och inte hela tiden. Men de ligger latent och poppar upp då och då. Nervvärken håller jag under kontroll med hjälp av läkemedel. Några symtom verkar ha försvunnit helt. Jag mår betydligt sämre nu än när jag först testade mig, säger Ann Westrén i en öppenhjärtig intervju hemma vid köksbordet.
Ann är tydlig med att hon absolut inte vill ha något snyftreportage eller att folk ska tycka synd om henne.
– Jag ställer upp på en intervju för att jag vill dela med mig av mina erfarenheter och öka förståelsen för postcovid. Något medlidande vill jag inte ha.
Ann jobbar 50 procent som sömmerska på ett företag i Valdemarsvik. De dagar hon jobbar har hon inget inplanerat. Orken finns inte.
– Förmiddagarna är bäst, annars skulle jag inte kunna jobba. Jag går upp tidigt på morgonen för att hinna med alla bestyr kring mina mag- och tarmproblem. Det tar sin tid. Bara det är nog så handikappande.
Det som tagit mest stryk av hennes diagnos är det sociala livet.
– Jag orkar helt enkelt inte med alla ljud. Jag blir så trött så huvudet slutar att fungera, har svårt att hitta ord, glömmer och kan inte tänka klart, berättar Ann.
– Det är inte roligt att behöva säga nej till olika tillställningar för att jag inte orkar och tyvärr finns inte alltid förståelsen för det. Viljan finns ju men kroppen säger ifrån och det är inte lätt att förklara. Jag känner mig bara så otacksam.
Ann håller sig gärna hemma i lugn och ro. Hon tycker om att vara ensam och använder ofta öronproppar för att utestänga eventuella ljud. Hon handarbetar mycket och visar upp små stickade barbiekläder till barnbarnens dockor.
– Min största sorg är att inte längre orka ägna mig åt våra barnbarn så mycket som jag skulle vilja, säger hon.
"Min största sorg är att inte längre orka ägna mig åt våra barnbarn så mycket som jag skulle vilja" säger Ann Westrén
Jogging och långa promenader, gärna i skog och mark, har varit en favoritsysselsättning. Det fungerar heller inte så bra längre. Nu har en el-cykel kommit att bli en god vän.
– Jag har en påverkan på lungorna som gör att det är svårt att fylla dem med luft vid ansträngning. Min andning blir väldigt ytlig med andfåddhet och trötthet som följd. Med tröttheten följer värken.
– Ibland på promenaderna blir jag så trött att det krävs en tanke att sätta det ena benet framför det andra för att kunna fortsätta gå. Ögonen faller ihop och jag vill lägga mig ner på marken och bara sova. Det har hänt att min man Magnus fått komma och hämta mig med bilen.
– Åker jag till exempel till stan en dag krävs två dagars vila för återhämtning efter alla intryck.
Makarna Westréns stora intresse är trädgården hemma i Gusum. Nu för tiden är det dock mest Magnus som jobbar och Ann sitter och tittar på. Även deras passion för husvagnslivet är i farozonen då miljön på campingplatserna ofta är alltför stökig.
Ann tycker hon fått bra vård och ett fint bemötande under de nästan två och ett halvt år som hon varit sjuk. Numera är mottagningen för postcovida nerlagd och hon är hänvisad till vårdcentralen.
– Lite synd eftersom det fanns mer resurser och även kanske mer kunskap i Norrköping men de gör sitt bästa på vårdcentralen också.
Framtiden är svår att sia om eftersom sjukdomen är så ny och någon prognos har hon inte fått. Men förhoppningen är att sjukdomen ska läka ut eller att man hittar något bra läkemedel som botar eller lindrar.
– Vår livssituation har definitivt förändrats i och med postcovid och själv måste jag lära mig konsten att leva ett inrutat liv och att säga nej till saker och ting, säger Ann Westrén.