Berättartraditionens Polhem

Åren gick. Malmen i gruvan tröt inte, men vatteninströmningen längst nere i djupet blev med åren så besvärlig att brytningen ändå minskade år efter år. Då försökte bergsbönderna skaffa sig ett bättre pumpverk. Tre "konstmästare," (ingenjörer) efter varandra kallades in för att tänka ut sinnrika pumpanordningar, men ingen av dem fick sina maskiner att ge önskad effekt. Den siste i raden av de tre, var den berömde Christopher Polhem, en av vårt lands genom alla tider mest finurlige uppfinnare.
Till Hällestad kom han år 1691. Han var utskickad på sitt första större uppdrag på egen hand. Polhem var ung och oerfaren. Han hade stora vyer, men liten erfarenhet.

Slutade med osämja
Polhems pumpbygge
slutade i kaos. Bönderna och Polhem blev osams och det misslyckade pumpbygget blev föremål för långa diskussioner. Till sist avgjordes tvisten i domstol. Bönderna vann. De lagkloka sade, att Polhem borde ha förstått, att fattiga bönder i Hällestad inte skulle ge sig in på ett så stort företag, på löpande räkning och utan garantier.
Allt detta kan man i dag pussla ihop genom att studera gamla handskrifter som förvaras på olika arkiv. Men på den tiden då händelsen inträffade kunde de flesta Hällestabor varken läsa eller skriva. Historien levde ändå vidare eftersom folk berättade för varandra från generation till generation. Självklart blev historien därigenom med tiden ganska förvanskad.

Nedtecknad
Den i bygden berättade muntliga traditionen om Polhem och hans pump nedtecknades på 1920- talet av en kringcyklande Hällestadspojke som var student vid Folkminnesarkivet i Lund. Det hade då gått mer än 200 år sedan Polhem arbetade i Hällestad och nu löd berättelsen inte riktigt på det sätt som den framträder ur protokollen. Den unge folklivsforskarens sagesman hette skräddarmästare Abel Löfgren, bosatt vid Gruvstugan i Malmstorp. Berättelsen lyder med Skräddarmästarens egna ord:
"Dä fanns på 1700-talet en gubbe som hetade Polhem, som va så bankat sluger, att han kunne göra maskiner som geck i all evighet, bums precis utå sek själver. Han va desslikes så skarpögder, att han kunne se sju mil ner i flinthårda berget, å så finurliger på alle vis, att inte självaste Skam rådde pån. Den där Polhemmen han vart påkallader för te å göra ett gego, så att malmen å varpen skulle gå opp ur gruva alldeles självmant. Gubben kom förståss, å va på go väg att få ett te å gå som om dä vuri smo´t. Men Hällestabönnera va som vanlit så djävlia, så han kunne inte va där, utan for hem å satte sej te å skriva te kongen, å talte om att i Hällesta där bodde dä perklugste utå alle folk som bodde under sola, å dä höll kongen mä om. Sen geck dä häller alri bra mer å få nån malm utå den gruva".

Berättartraditionens Polhem

Bergsbönderna i Hällestad hade under senare delen av 1600-talet en gruva som gav så bra järnmalm att bergsbönderna slutade oroa sig över vad som skulle hända om gruvan sinade.