Jag tog bilenfrån öst med Eldkvarn i tryggt sällskap på min CD och landade i väst hos Gyllene blågula Tider, där hela Halmstad badade i landslagströjor och surfade vidare på sommarsagan. Camp Swedens klassiska marsch från Fanzone mitt i city mot Örjans Vall ville aldrig ta slut, där förväntan och trummorna skapade stämning så väggarna skakade.
Det var, förresten, som att gå i en låt av Per Gessle, när Storgatan nådde Norre Port och havet av supportrar försvann mot arenan.
Jag har dock aldrig mött så mycket besvikna människor på väg från (!) en arena före matchstart.
”Vi gick dit och försökte köpa biljetter, men det var slutsålt. Tyvärr. Vi får väl se matchen på storbild nere på torget”, suckade en tjej med blågula kinder och matchtröja.
Vem trodde det?
Vem trodde det skulle dyka upp biljetter på svarta börsen utanför Örjans Vall, där ingen tyvärr vågade avslöja priset för en kväll på arenan vid Nissan.
Det är annorlunda tider i Sverige i år.
Det är rent strålande tider.
När allsvenskan blödermed bristande intresse och skakig ekonomi hos för många klubbar är en blågul framgång sommaren 2013 viktigare än någonsin för framtiden. Det blev ingen större effekt av VM-bronset 2011 och OS-skyltfönstret i London 2012, men när stjärnorna kommer hem för sitt mästerskap möter hela svenska folket upp med stora famnen och fyller arenorna.
Det var så i Göteborg.
Det var så i Halmstad.
Om Pia Sundhage och hennes landslag sköter sig på allra bäst kan de räkna in och med den 12:e spelaren på hela resan fram till Friends Arena i Solna om knappt två veckor.
Den fortsätter närmast med kvartsfinal just här – på Örjans Vall (det fick, tyvärr, inte plats med mer än 7288 åskådare) - på söndag eftermiddag.
Vi kan lägga ett bekvämt gruppspel bakom oss, där det skakade en smula i premiären med de missade straffarna och svaga spelet mot Danmark i 2–2-matchen,följdes upp med 5–0-utklassningen av Finland och så 3–1 mot Italien.
Sverige gjorde precis det alla förväntade sig.
Sverige måste nu göra lite mer, lite bättre och lite tuffare för den största av framgångar.
Jag är rätt säker på att vi inte sett det bästa hos några av spelarna, som lär lyfta sig i avgörandets härliga ögonblick.
Sverige avslutade medstil och klass mot ett lätt B-betonat Italien, som bänkade sina bästa spelare och verkade ha gett upp alla tankar på gruppsegern före matchen.
Det tog dock sina 45 sega och svaga minuter innan Sverige fick fart på spelet och målskyttet och gav den fullsatta arenan det där lilla extra.
Ett självmål (Therese Sjögrans inspel styrdes i eget mål av Raffaella Manieri), en iskall avslutning av Lotta Schelin (hennes tredje i årets slutspel) och Josefine Öqvists enkla styrning på Schelins precisa pass inom loppet av tio minuter i början av andra halvlek säkrade kvällen och festen.
De stående ovationerna och hyllningarna under slutminuterna är något att bygga vidare på och ta med sig hem.
Åbytjejen Jessica Samuelsson, som satt på bänken under den blågula 5–0-uppvisningen mot Finland på Gamla UIllevi, var tillbaka i Sundhages startelva – och hon kom rätt in i matchen redan i den första minuten. Jessica lyckades plocka undan både boll och Sandy Iannella i en och samma brytning, när Italien sökte yta för en chockstart på solskensarenan vid Nissan.
Jessica klev i samma ögonblick också rätt in i matchen och höll sin kant under total kontroll mot både Iannella och Ilaria Mauro, som förgäves letade luckor och vägar genom det blågula försvaret.
Så var det hela aftonen.
Det första uppdrag är fixat.
Nu väntar tuffare tider för Sundhage, Samuelsson och kompani.
Jag litar på er allihopa.