I Finspångs anhörigförening finns det många fler medlemmar än bara de från Finspång. Föreningen är nämligen den enda verksamma anhörigföreningen i Östergötland.

– Finspångs kommun hade tidigare anhörigteamet som fungerade på ett liknande sätt som vi gör idag. När man för några år sedan gjorde om verksamheten så var vi flera som kände att vi saknade vissa delar. Under våren 2016 startade vi upp Finspångs anhörigförening och då var vi 10 personer. Idag är vi ungefär 75 medlemmar, säger Inga-Maj Racksäter, ordförande i lokalföreningen.

Anhörigföreningen är till för de som har en familjemedlem, granne, vän eller på annat sätt närstående person som på något sätt kan behöva hjälp. Det kan till exempel handla om olika typer av funktionshinder, psykisk sjukdom, missbruk eller demens.

Artikelbild

| Ann-Margret Blomqvist och Inga-Maj Racksäter har båda två varit med i starten av föreningen. För Inga-Maj skulle det bara bli ett år som ordförande, men nu är hon inne på sitt fjärde år.

– Det är lätt att tänka på alzheimer och andra demenssjukdomar när man tänker på anhörigföreningar. Men vi skulle vilja ha kontakt med fler yngre personer. Dels unga anhöriga, men också unga med funktionshinder, säger Inga-Maj.

Inga-Maj förlorade själv sin man i höstas. Han fick tidigt en alzheimerdiagnos och under många år var Inga-Maj en av de anhöriga som föreningen idag finns till för.

– För mig har det här varit ovärderligt. Att få kontakt med människor i liknande situationer och kunna dela erfarenheter. Och så länge min man orkade så var det också ovärderligt att han kunde få vara med, säger Inga-Maj.

Träffarna i Finspångs anhörigförening är dels för de anhöriga, men också för att de närstående. I augusti ska föreningen åka till Sankt Anna och då hyrs en handikappanpassad buss med hjälp av bidrag från bland annat kommunen.

Artikelbild

| Att båda kunna få stöd känlsomässigt så väl som informationsmässigt är det som Paavo Löhönen ser som det mest positiva.

– Inga-Maj är fantastisk. Jag förstår inte hur hon kan få ihop så mycket pengar hela tiden. Det betyder så mycket att kunna komma iväg för mig som har svårt att ta mig fram, säger Barbro Persson, en av medlemmarna.

Idag är hon 88 år och har själv en sjukdom som gör det svårt för henne att röra sig. Anhörigföreningen kom hon i kontakt med för ett par år sedan när hennes dåvarande sambo blev dement.

Artikelbild

| Inga-Maj Racksäter är förenings ordförande och den som driver många av föreningens träffar.

– När det var jobbigt och jag behövde komma hemifrån lite så kunde jag ringa till anhörigföreningen och så kom de och satt hos honom. När han dog trodde jag inte att jag kunde fortsätta vara medlem, men det kan man, säger Barbro.

Paavo Löhönen har också nyligen förlorat sin anhörig. Han blev änkeman för ett år sedan och som anhörig blev också Paavo sjuk.

Artikelbild

| För Barbro Persson har anhörigföreningen varit ett stöd i dubbel bemärkelse. Både när hennes sambo var sjuk, men också i hennes egen sjukdom.

– Jag gick in i väggen och blev sjuk av stress. Då har det varit så väldigt skönt att kunna komma på ett möte och känna att man bara kan gråta. Jag har också kunnat få råd. Jag menar hur ska jag, som oskolad, kunna veta hur jag ska vårda en anhörig?, säger Paavo.

Hur man som anhörig ska kunna hjälpa sin närstående, eller vad man som anhörig har rätt till, är en stor del av de frågor som ställs till den nationella anhöriglinjen. En av de som bemannar telefonen ideellt är Ann-Margret Blomqvist som också är medlem i Finspångs anhörigförening.

Artikelbild

| Givetvis dokumenterades sommarfesten som anordnades av Finspångs anhörigförening.

– Man vet inte hur det fungerar förrän man drabbas, och även då är det svårt att få information. Jag har jobbat i anhörigverksamhet i mitt yrkesverksamma liv och nu fortsätter jag att jobba med det ideellt eftersom jag vet hur mycket det behövs, säger Ann-Margret.

– Ja, att vi knölar in oss 15-20 personer i ett litet kök varannan vecka på våra cafémöten visar att vi verkligen fyller en funktion, säger Inga-Maj.