Sommaren visar sig från sin allra bästa sida - det är vykortsvackert med den blå himlen som ramar in omgivningarna.
Lagom till den bästa tiden på året har Jonathan Ericsson smugit hem till Sverige efter succésäsongen i Detroit.
- Jag har inte ens ringt till kompisarna än, det blev lite ändrade planer och jag åkte lite tidigare, säger "Jonte" när NT träffar honom hemma i pappa Svens hus i Lindö.
Jobbigt de första dagarna
Nyduschad tar han emot på altanen, ursäktar röran ("pappa samlar på allt") och slår sig ner vid bordet i skuggan under taket.
Den nyinköpta båten väntar efter ett ispass med Vita Hästen-kompisen Alexander Berg.
- Jag har alltid velat ha en båt, det är en sju meter lång motorbåt. Nu har jag precis fått tag i en bra plats att ha den på. Den har stått vid mammas ö så länge, men då blev man alltid beroende av att någon annan skulle åka dit också. Jag ville helst inte ha den här nere, säger han och pekar mot småbåtshamnen i Lindö.
Det har gått snart två veckor sedan finalförlusten i den sjunde matchen mot Pittsburgh i Stanley Cup-slutspelet. "Jonte" är fortfarande besviken, även om distansen har suddat ut de tyngsta känslorna.
- Det är mest när man börjar tänka på det och pratar om det som det kommer igen. Egentligen är det ju bara ett spel, men de första dagarna var jobbiga. Konstigt nog blir man mer besviken över en förlust än man blir glad över en seger, säger Jonathan.
Känns det bittert att inte få komma hem med bucklan till Norrköping i år igen?
- Nu är jag inte beroende av att vara hemma vid just den tiden...om man ska se något positivt. Nej, men det hade varit roligt, i år hade jag känt mig mer delaktig också jämfört med ifjol. Men det kommer förhoppningsvis fler chanser.
"Fått positiva signaler"
Hans egen NHL-resa är ett kapitel för sig. Det är lite som att leva i en dröm - fast på riktigt.
- När man sitter här på en soptipp nu är det ett ganska långt steg, säger "Jonte" och skrattar åt alla prylar som ligger överallt.
- Jag har inte riktigt hunnit reflektera över det, jag hade inte förväntat mig att få spela så många matcher som jag gjort. Det fanns egentligen ingen riktig plats under lönetaket innan Lilja (Andreas) blev skadad. Jag fick bra förtroende från början.
Hur hanterar du framgången?
- Det är ju egentligen inget som har förändrats. De jag spelar med är vanliga människor också, fast de har mer pengar på banken och kör Bentley. Själv är man där varje dag, då går man inte runt och tänker; "oj, där är han".
Det definitiva flyttlasset från Grand Rapids gick i slutet av säsongen, då tömde han lägenheten och lastade av allt i lagkompisen Niklas Kronwalls förråd. Han har hittills bott på hotell i Detroit med flickvännen Evelina. Var han ska bo i höst är inte klart.
- Jag har varit runt och kollat lite i kvarteren där svenskarna i laget bor. Jag kanske hyr något först, annars köper jag ett hus.
När veteraner som Chris Chelios inte får nytt kontrakt tillhör Jonathan Ericsson framtidens Detroit. Själv tror han inte klubbens framgångsera är över, trots årets finalförlust.
Känner du dig säker på en plats i Detroit nu?
- Jag har två år kvar på kontraktet och jag vill ju spela i NHL. Om jag får börja där jag slutade den här säsongen och får samma förtroende från start skulle det kännas bra. Man vet aldrig i den här branschen, men jag har fått positiva signaler innan jag åkte hem. Jag gillar verkligen att spela för Detroit, organisationen är så bra. De bygger ett lag, ingen får sticka ut eller vara självisk.
Inget populärt smeknamn
Från den anonyma tillvaron i farmarligan har han vuxit ut till en viktig spelare i det stjärnspäckade laget. Coachen Mike Babcock litar mycket på sin storvuxna svensk. Det har också uppmärksammats i den krisdrabbade bilstaden på gränsen till Kanada.
- Det händer att folk kommer fram med sina barn, men det är inte så att det skapas en klunga runt mig så fort jag går ut, haha. Förut kunde man gömma sig i omklädningsrummet, nu har det varit mycket media. Ibland har jag knappt fått plats själv på bänken.
- Det har till och med blivit bråk bland journalisterna när de ska få ställa sina frågor först. Någon frågade om livet i Grand Rapids en gång och då blev någon annan arg och tyckte han kunde fråga sånt vid ett annat tillfälle än efter en match. Jag stod mest och log och tyckte det var lite kul, säger "Jonte" om uppståndelsen.
Hur mycket har du märkt av allt beröm du fått?
- Mamma berättar allt förstås. Hon klipper ut allt hon kan i tidningarna. Jag brukar prata med pappa efter varje match och får höra vad de sagt om mig på tv. Men ibland vill man inte veta allt heller, det blev nästan för mycket ett tag. Det är lätt att bli bekväm om det går för bra också. Mest värmer det ändå när man vet att familj och kompisar sitter uppe på nätterna och tittar på matcherna fast de ska iväg och jobba dagen efter. Det är inte alltid de orkar hålla sig vakna, men de sitter där i alla fall...
Och så har du fått smeknamnet Fabio?
- Haha, det behöver vi inte prata om.
Det är klart vi måste.
- Vet du vem Fabio är egentligen? Har du sett honom?
Inte helt, men jag har en någorlunda aning om vem det är.
- Bra. Kolla inte upp det mer än så är du snäll, svarar Jonathan med ett skratt.
- Jag vet inte hur många smeknamn jag haft och det här är inte det jag gillar mest direkt. Det var svenskarna som började med det.
Kallad till OS-läger
Sedan har det spridit sig, även till Per Bjurmans NHL-blogg i Aftonbladet bland annat.
- Han började ställa oss svenskar mot varandra. "Han säger det om dig, vad säger du nu?" och sådär. Till slut blev det rena lögner, att jag skulle sitta med "silverarmbåge" utanför rutan vid varje rödljus och sånt.
Att få komma hem till Sverige och Norrköping är som en oas för Jonathan Ericsson. Långt bort från hysterin kring ishockeyn och livet som proffs. I Detroit kretsar mycket kring Red Wings.
Inte minst i kristider när General Motors går på knäna.
- Det hade varit bra om vi hade vunnit, folket hade hoppats på oss. Hade vi gjort det hade de i alla fall kunnat känna lite hopp. Den ekonomiska krisen påverkar ishockeyn också, säger Jonathan.
Hur är det att bo i Detroit?
- Det finns ju bättre städer att bo i, centrum är inte mycket att ha. Men det är inte så illa som det var för några år sedan. Det finns några fina casinon och alla arenor är fina, vår Joe Louis Arena, amerikanska fotbollens Ford Fields och basebollens Tiger Stadium. De flesta bor i ytterområdena och pendlar till träningarna.
Med framgången kommer också pengarna. Livet i NHL ger bra inkomster, det är inget Jonathan hymlar om.
- Man kan köpa saker som man inte kunde göra tidigare. Jag har hjälp med hur jag ska placera mina pengar, men nu går mycket till båten och en lägenhet jag ska köpa i Norrköping. Jag vill inte bo därborta när jag slutar, då vill jag hem till Sverige, säger Detroitbacken.
Under sommaren ska han mest hinna njuta - och träna - inför säsongsstarten i höst. Åka med båten, besöka vänner och ta det lugnt. Samt åka på ett förberedande OS-läger inför turneringen i Vancouver i vinter - där Sverige ska försöka försvara sitt guld.
- Jag antar att det är många som är kallade dit. Det är kul, vi ska prova ut kläder och gå på U2-konsert. Jag skulle inte direkt tacka nej om jag fick chansen att vara med, säger "Jonte".
- Sen ska jag ta hem min bil i sommar också. En Ford Mustang. Den får vara här i Sverige istället. Den får jag också mycket skit för, den är visst inte tillräckligt fin, haha. "Zäta" (Henrik Zetterberg) kör Ferrari.
Efter succén i Detroit kan nog "Jonte" köpa en bil till att ha på andra sidan Atlanten.
En som "går hem" bättre.
Kanske slipper han kallas Fabio också?