Farlig flykt som förändrade deras liv
En riskfylld nattlig färd över Östersjön förändrande livet för familjen Purins. Det är mer än 50 år sedan, men minnena är fortfarande levande.
Pojken Elmar i sin farmor Marijas knä. Fotot är taget i Lettland. FOTO: PRIVAT
Foto: Fotograf saknas!
Han minns andra världskriget, när tyskarna kom och inkvarterade sig i familjens hus. Det var bara för de fyra familjemedlemmarna att tränga ihop sig i ett rum och upplåta resten av huset åt soldaterna.
Och han minns när ryssarna bara var två mil från byn och det var hög tid att fly. I en första etapp åkte de båt över Rigabukten. Nästa etapp var den farofyllda färden över Östersjön.
- I den åldern har man inte förstånd att vara rädd, säger Elmar.
Fick vända tillbaka
Första försöket misslyckades. Vinden var för kraftig och de var tvungna att vända tillbaka i den lilla fiskebåten, där ett tjugotal personer färdades stående. Andra gången kom de fram till Gotland.
- Vi togs emot av svenskarna och blev avlusade. Sedan forslades vi till Visby, där vi fick bo i ett armétält med järnkamin. Där bekantade vi oss med det söta svenska brödet. De tillsatte sirap och kallade det sötlev.
Nästa nattliga båtfärd gick till det svenska fastlandet. Elmar tyckte att det var spännande att kryssa fram och tillbaka med jagaren som hade utfällda minfångare.
- Jag undrar om vi inte fick ärtsoppa när vi kom fram till Norrköping. Jag har ett svagt minne av det, säger Elmar som älskar ärtsoppa.
Av allt detta minns Carl, som då var 5 år, ingenting. Hans första minnen är från flyktinglägret i Stens skola i Graversfors, där ett hundratal krigsflyktingar bodde under ett halvårs tid.
Gav bort hela slanten
- Vi sov i våningsbritsar. Och jag minns att vi gick i söndagsskolan. Jag fick med mig en slant dit, en hel tvåkrona. Det var inte meningen att jag skulle ge bort hela men det gjorde jag. Det blev lite kris hemma. Två kronor var mycket på den tiden.
Ganska snart fick deras mamma Anastasija, som var utbildad sömmerska, jobb på textilfabriken Åkeberg på Saltängen i Norrköping. Deras pappa Martin jobbade först i skogen och senare på Holmens bruk.
Efter en tid i Näkna flyttade familjen till Saltängen, till ett eget litet hus utan värme med dass och vattenkran på gården. Där växte Carl upp. Elmar utbildade sig till ingenjör på Teknis i Norrköping och flyttade från stan.
Carl har bott kvar i Norrköping hela tiden och jobbat som bilelektriker. De sista femton åren innan pensioneringen var han skolvaktmästare på Hagebyskolan. I Norrköping träffade han också sin Ulla, som han nu har varit gift med i 42 år.
Elmar har rört på sig. Han har arbetat på olika industrier, i Jönköping och Karlskoga, på Balkan och i Kina. Mot slutet av sitt yrkesverksamma liv jobbade han i Sala, och där bor han fortfarande.
Struntade i tillstånd
Den 18 november 1964, på Lettlands nationaldag, mötte Elmar sin blivande fru Maija på konserthuset i Stockholm. Även Maija kommer från Lettland. Deras äldste son är gift med en lettisk kvinna. Och deras yngste son har en lettisk flickvän.
Det lettiska arvet har alltid spelat en stor roll i både Elmars och Carls liv. De första åren i Sverige brevväxlade de med släktingar som var kvar i Lettland.
- Det gick bra så länge man inte skrev om politik. Men det tog tid för breven att komma fram. Den ryska censuren var väl överbelastad, säger Elmar.
År 1980 lyckades han få tillstånd att hälsa på en kusin i Riga. Däremot hade han inte tillstånd att besöka sin barndoms by. Det gjorde han ändå.
Tvångsmedborgare
Tio år senare, efter Sovjetunionens fall, reste även Carl till Lettland. Innan dess hade det varit för osäkert. Bröderna var tvångsmedborgare i Sovjetunionen och riskerade bland annat att tvingas göra militärtjänst om de återvände.
- Det första mötet med Lettland var tufft. Det kändes, säger Carl.
Nu åker de dit varje år tillsammans med sina fruar. De har fått tillbaka en del av familjens gamla mark, där de har byggt en sommarstuga. Det fick deras föräldrar aldrig uppleva. Martin dog 1978 och Anastasija avled 1996. Men de reste i alla fall tillbaka till Lettland flera gånger.
- Pappa resonerade som så att "en gammal gubbe vill de väl inte ha, det är inget att skicka till Sibirien", berättar Elmar.
Elmar har behållit sitt dubbla medborgarskap.
- Jag har två kulturer att ösa ur. De kompletterar varandra, säger han och talar om den lettiska litteraturen och umgänget med alla exilletter.
Även Carl känner sig både lettisk och svensk. Men det var länge sedan han bytte ut sitt lettiska förnamn.
- Det var så svårt för kompisarna att säga Talivaldis. Det blev "Tallen" och lite allt möjligt - och sedan blev det "Kalle".
Efternamnet Purins har båda bröderna behållit.
Så jobbar vi med nyheter