"Postpolio är som ALS, fast långsammare"

Thore Larsson är en av dem som haft polio som barn och sedan blivit sämre efter många år. Det kallas postpoliosyndrom och yttrar sig oftast i muskelsvaghet, värk, yrsel och trötthet.
Vi träffas hemma i villan i Jursla. Vi sätter oss vid köksbordet och han berättar osentimentalt sin historia.
När han var yrkesverksam jobbade som planerare på Nefa, nuvarande Whirlpool.
- Där tog de ingen som helst hänsyn till mig. Jag var som vem som helst. Jag skulle vara frisk, säger Thore Larsson.
- Jag hade ett jobb jag trivdes med. Jag kunde inte göra allt, men jag körde bil och var med ute med kompisarna. Det fungerade bra. Jag gick utan käppar.

Tappade orken
För tio-femton år sedan började kroppen försämras markant. Han blev tröttare än vanligt, och behövde ligga och vila på dagarna. Han fick svårt att gå och tappade orken i musklerna.
- Man blir sämre och sämre, och inget kan läkarna göra, konstaterar Thore Larsson.
- I och med att man passerat 65 kan man inte få någon rehabilitering. Det enda landstinget ställer upp med är gratis vattengymnastik på Vrinnevisjukhuset.
Han säger att det är skönt att komma ner i det varma vattnet och röra på kroppen mer obehindrat. Det är ett 60-tal personer som badar varje onsdag.
I dag är saker som var självklara förut omöjliga.
- Nu går det inte att slå i en spik. Hammaren hamnar på spikhuvudet, men det händer inget.
Han visar rabatterna utanför huset. Tidigare brukade han krypa runt där och rensa.
- Nu kan jag inte göra något. Det är bara att titta på dem och hoppas att ogräset försvinner.

Yrseln är värst
Det han upplever som värst med postpoliosyndromen är yrseln. Han är ofta yr i huvudet.
- Det innebär att man ramlar. I början gick det bra, men nu tar jag mig inte upp. Ramlar jag på plan mark blir jag liggande. Det är väldigt besvärligt.
Därför går han aldrig ut utan sina käppar. Och när han vill ut i skogen tar han sin permobil. Den är även bra till handling. Utan den drar han sig för att gå i affärer. Han klarar inte av att få hem varorna då. Hemma har han vagnar att dra påsarna på.
Han vill helst inte sitta i rullstol. Så ofta han kan går han med sina käppar när han ska ut.
Inne har han räcken att stödja sig på i trapporna. Huset har tre våningar. När vi har varit ute och Thore ska gå hela vägen från undervåningen till övervåningen stannar han och pustar på mellanvåningen. Luften räcker inte riktigt till.
En läkare har konstaterat att han har 30 procent av den lungkapacitet han borde.
För att underlätta andningen har han en ventilator i sovrummet. Han lägger sig en stund på sängen, sätter på sig masken och låter den sköta andningen.
Även när han pratar blir han andfådd. Han tar ofta pauser för att hämta andan.

Inget botemedel
Det som tynger honom är att det inte finns någon hjälp att få. Kroppen lägger långsamt av. Och läkarna har inget botemedel att erbjuda.
- För det mesta får man tala om för läkarna vad som vore bra. Fast det är de som borde sitta inne med kunskapen.
Han har hört om en studie på Karolinska institutet, där patienter med postpolio på försök har fått behandling med immunglobulin.
- Blir det positivt resultat finns det lindring om ett-två år. Men det är för sent, det borde ha kommit tidigare.
Humöret påverkas rejält av sjukdomen. Till det sämre, konstaterar han enkelt.
- Jag blir lite deprimerad när jag inte räcker till.
Han tystnar en stund innan han berättar vidare om hur det var när han såg dokumentären om Ulla-Carin Lindquist. Han kände igen sig mycket.
- Postpolio är som ALS, men det går långsammare. Ibland funderar man på hur länge man ska orka med skiten.
Kroppen gör ont, speciellt axlarna. Eftersom han går med kryckor och har svag rygg får axlarna bära mycket av tyngden.

"Jag ska visa dem"
Men Thore vill ändå kämpa mot sjukdomen. Den viljan kom tidigt. När han insjuknade i polio som barn och låg på sjukhus med hög feber hörde han läkare prata över huvudet på honom. Vi får se om han lever i morgon bitti, sa en.
- Då tänkte jag, jag ska visa dem! Jag ska hänga med.
Efter poliosjukdomen är det ett benbrott i låret som har påverkat honom mest.
- De missade att lägga ihop benet. Jag kunde inte gå efteråt, berättar Thore Larsson.
Efter lång tid med värk blev han opererad och fick ligga med gips från bröstet till vänster stortå i flera månader. Vänsterbenet blev stelt och tio centimeter kortare än det andra. Han har aldrig kunnat gå på teater eller bio utan att hitta en ytterplats på vänstersidan, så att benet kan vara sträckt.
Han vårdades på Norrbackainstitutet i Stockholm. Där började han läsa in realexamen genom en brevkurs. En lärare kom dit några timmar i veckan. Men Thore tyckte inte att det var något vidare, så han tjatade till sig att få gå i vanlig skola i Norrköping.
1954 gick tog han realexamen på kommunala mellanskolan. Det var efter det han började på Nefa. I samband med neddragningar och omflyttningar i början av 90-talet undrade Thore Larsson om de ville bli av med honom. Ja, fick han till svar. Då gick han till en läkare för att få sjukpension.
- Va, jobbar du? undrade läkaren förvånat.

"Postpolio är som ALS, fast långsammare"

Thore Larsson fick polio när han var nio. För några år sedan började han bli sämre.- Vi som lider av postpolio har ett rent helvete, säger han.

Thore Larsson fick polio när han var nio. För några år sedan började han bli sämre.
- Vi som lider av postpolio har ett rent helvete, säger han.