Vagabond från Jursla på Inkaleden
Åke Jonsson i Jursla har länge varit intresserad av Inkakulturen. I våras vandrade han äntligen på Inkaleden. Att han var äldst i sällskapet kan man inte tro.
Foto: FREDRIK JONSON
Foto: Fotograf saknas!
Trots att han var sent ute med anmälan kom han med på resan, och den 22 april i år lyfte planet från Arlanda med siktet inställt på Lima i Peru.
Under sju veckors tid reste sedan Åke runt tillsammans med drygt trettio svenskar i fem sydamerikanska länder: Peru, Bolivia, Argentina, Uruguay och Chile. Den yngsta resenären var 18 år.
-Jag var ju senioren i sällskapet, säger Åke, som är 72 år.
Men det är inte gammalt jämfört med åldern på stenen han bär om halsen.
-Det är en del av en ortoceratit. Den är 450-520 miljoner år gammal, så jag känner mig väldigt ung, säger Åke, som har hittat stenen i Dalarna.
Han är en stor stenfantast. Han formger smycken och statyetter av sten och är med i Norrköpings stenklubb - "föreningen för stentokiga", säger han med ett underfundigt leende.
<br><span class=MR>Berättar med foton</span>
Han tar emot i vardagsrummet i sin villa i Jursla. Framför sig på bordet har han travat upp fantasikittlande foton från sin drömresa. I knäet har han en minneslapp där han har skrivit ner resrutten plats för plats.
-Först bodde vi på hotell i några dygn. Sedan var det övernattning i tält, på små hotell eller härbärgen, i bussarna och på stora, fina hotell.
-En del hotell hade toaletter av typen "hål i golvet". Ibland hade vi vatten bara en timme om dygnet, säger han.
Sedan tar äventyrsberättelserna vid. Om hur bussen körde fast i den lösa sanden i öknen - det tog 17 timmar att få loss den. Om den 12 mil långa vandringen på Inkaleden, med branta stigningar på hög höjd och magsjuka därtill. Om hur kepsen, som Åke köpt under en tidigare resa till USA, blåste av honom när han skulle fotografera några väldiga klippformationer i Peru.
-Vi åkte till en stad som hette Ica. Man undrade ju vad Ica hade där att göra, men det var namnet, säger Åke och låter road.
I Bolivia besökte de gruvarbetare. På uppmaning av guiden tog de med sig presenter som kan te sig ganska udda: marijuana, kokablad, stubintråd, dynamit och tändhattar.
-Resan var väl ungefär himmel och helvete, konstaterar Åke.
-De flesta av oss blev magsjuka. Sedan blev jag förkyld också.
Förkylningen gjorde att han missade både tangon och fotbollsmatchen i Buenos Aires.
Men han tvekar inte över vad som var bäst med resan:
-Alla fantastiska scenarier. Saltöknen och Machu Picchu, inkaruinstaden i Peru.
I ett slags tittskåp förvarar Åke en mängd souvenirer från Sydamerikaresan och de många andra resor han gjort under årens lopp. Det är indiandockor, små statyetter och fossiler.
För ett år sedan besökte han alla nationalparker i Kalifornien, där han gjorde exkursioner och letade mineraler tillsammans med en amerikansk mineralslipare. Han har också hälsat på en guldsmed på Sri Lanka och rest i Australien och på Nya Zeeland.
<br><span class=MR>Folk och miljöer</span>
-Jag är intresserad av att träffa folk och se nya miljöer, förklarar Åke och tillägger att han också alltid har varit friluftsintresserad.
Bland annat har han jobbat med barn inom friluftsfrämjandet.
Åke, som är född i Norrköping, har arbetat som kemiingenjör och forskningsingenjör på pappersbruk runtom i Sverige - i Sundsvall, Falun och Gävle. År 1964 kom han tillbaka till Norrköping och arbetade först på Holmen mitt i stan och sedan på Braviken. För ett tiotal år sedan gick han i avtalspension.
Det betyder inte att han är sysslolös. Somrarna brukar han tillbringa på sin sommargård i Dalarna. När han inte är på resande fot, förstås.
Tillsammans med sin hustru gjorde han flera resor i Europa. Men det var först när hon dog för tio år sedan som han började resa till andra världsdelar.
-Jag behövde distrahera mig. Jag åkte till Kina med NT:s pressresor. Där fick man ju se det man skulle. Sedan åkte jag till Grekland och Turkiet. Jag har varit i 35 olika länder.
Nu gör han i genomsnitt en längre resa varje år. Ofta åker han ensam, men ibland reser han med någon dam.
-Jag har i och för sig ingenting emot att resa ensam, men det är just det där när man ska äta. Det är trevligt med sällskap då. Och det är bra att ha sällskap på flygplatsen när man måste ha hand om bagage, säger Åke och passar på att efterlysa sällskap till nästa resa.
Den ska gå till Afrika, så mycket är bestämt. Men riktigt vart i Afrika vet han inte än.
-Kilimanjaro tror jag är lite högt för mig, konstaterar han där han står i ytterdörren för att ta adjö.
Så jobbar vi med nyheter