Vattnet skvalpar försiktigt mot den långa sandstranden, morgonpigga turister tar en tidig simtur och fullastade utflyktsbåtar ger sig iväg på dagens äventyr till dyk- och snorklingsparadisen Koh Similian och Ko Surin. Utmed huvudgatan dukar restauranger och kaféer bort frukosten, samtidigt som handlarna drar upp jalusierna framför souvenirbutikerna.
Det är en helt vanlig decembermorgon i Khao Lak, tio år efter flodvågskatastrofen som dödade 8 200 människor i Thailand, varav 5 000 just här i den lugna turistorten med de bländande vackra stränderna, tio mil norr om Phuket.
– Nästan allt förstördes. 70 procent av husen i centrum är nya. Nu byggs allt i betong, säger Chanita Lertkulthana som tillsammans med sin familj driver Khao Lak orchid beach resort på den del av Khao Laks långa strand som heter Bang Niang beach.
Här slog flodvågen till med full kraft. En blå pinne vid vägen nära hotellet berättar att vågen just vid den här platsen var tio meter hög. Eftersom landskapet dessutom är platt fortsatte den långt in på land, med stor förödelse som följd.
Chanita Lertkulthana minns annandag jul för tio år sedan.
– Ingen visste vad som hände. Först drog sig vattnet ut och vi hörde ett konstigt surrande ljud. Sen kom vågen och först då förstod vi hur allvarligt det var. Jag tog lite grejer och sprang med personalen och gästerna. Alla våra bungalows försvann och flera av våra gäster omkom. Det var hemskt, säger hon.
Hotellet har renoverats och öppnats på nytt, något som annars inte varit så vanligt utmed stranden. Innan tsunamin låg här flera små ställen, men antingen omkom ägarna eller så har de inte haft råd att bygga upp sina hotell igen, eftersom inga försäkringar gällde.
Flodvågen ritade om Khao Laks turistkarta. I stället för små bungalowbyar som ägs av lokalbefolkningen breder nu stora turistanläggningar ut sig under palmerna, med penningstarka internationella investerare i ryggen.
All inclusive-trenden växer sig allt starkare och väldigt få byggnader vid havet är äldre än tio år.
Svenske Olov Karlsson har drivit bungalowbyn Poseidon vid Khao Laks södra infart i 26 år. Han ser hur Khao Lak håller på att förändras.
– Jag är för turismens utveckling, men det är synd att de små ställena försvinner. Efter tsunamin har det i stort sett bara byggts stora all inclusive-komplex med 400 rum. Den lokala känslan riskerar att försvinna, säger han och fortsätter:
– Det här hade säkert hänt förr eller senare ändå, tsunamin skyndade på utvecklingen.
I dag är Khao Lak ett långt koppel av hotell och restauranger utmed den närmare 25 kilometer långa stranden. Ändå känns det förvånansvärt oexploaterat. Såväl de påträngande försäljarna som de högljudda strandbarerna lyser med sin frånvaro. I Khao Lak är det lugn och ro som gäller.
På White sand beach träffar vi Rolf och Christina Moberg från Hedesunda. De är i Khao Lak för sjätte gången. Första gången de var här var för tio år sedan – 17 dagar före tsunamin, berättar hon.
– Vi var väldigt tagna av det som hände, men vi visste också att vi ville tillbaka. Så 2006 var vi här igen.
Den här gången är makarna här tillsammans med sina söner Christian och Lars, svärdottern Hanna och barnbarnet Hilda, två år.
– Det är klart man tänker på tsunamin, men vi tvekade aldrig att resa hit, säger Hanna. Jag och Lars är här för tredje gången och vi älskar det verkligen. Det är lugnt och skönt här och stränderna är väldigt fina. Perfekt för familjer.
En bit bort på samma strand sitter Joakim Berg och Katarina Händén från Borås under en parasoll. Katarina är i Khao Lak för första gången medan Joakim har varit här fem gånger tidigare.
– Jag brukade åka till Koh Lanta förr, men så läste jag i tidningarna att Khao Lak ville ha tillbaka turismen efter tsunamin så då reste jag hit i stället. Sedan har jag fortsatt komma hit. Det är väldigt vackert här och dykningen är bra, säger han och tillägger
– Vi har kompisar som var här på annandagen för tio år sedan. Även de reser tillbaka, men de vill alltid bo högt upp, säger Joakim.
Kväll i Khao Lak. Turister fotograferar polisbåten som ligger där vågen släppte ner den två kilometer in på land. I dag är båten en välbesökt sevärdhet och en påminnelse om tsunamins ofattbara styrka. Nära båten finns också ett litet tsunamimuseum, annars är det inte mycket som påminner om katastrofen för tio år sedan.
– Egentligen vill man glömma, men det går inte, säger Chanita Lertkulthana. (Respress)