Ett villebråd för historieintresserade

Kimstads kyrka är en riktig tolvtaggare. Glöm guidehäftet och släpp loss nyfikenheten. I en av landets främsta barockkyrkor satsar man hårt i sommar. Varje vidunder­lighet i denna pärla putsas upp och lyfts fram.

De medeltida järnbeslagen minner om svunna tider.

De medeltida järnbeslagen minner om svunna tider.

Foto: Fotograf saknas!

Kimstad2004-07-01 04:00
Mitt i en dubbelexponering - så känner sig besökaren. Långt över 30 nylagade begravningssköldar pryder väggarna, och det är snudd på rekord i landskapet. Skulle någon undra över vågor och liljor och ryttare är förklaringen där. Kort och slagkraftigt berättas om Strömfelt, Lillie och Forskål.
Det är Örjan Dahlberg, en gång informationschef på Fiskeby, som hållit i kameran. Dessförinnan har en studiegrupp från Kimstad granskat alla pärlor under lupp. Bilderna och bildtexterna som nu paraderar mitt i kyrkan är en effektiv publikmagnet.

Kämpade till häst
- De flesta som besöker kyrkan brukar titta sig lite förstrött omkring. Sällan bryr man sig om att läsa in ämnet från en broschyr. Därför har vi gjort den här utställningen, berättar Perolof Bergqvist, jurist och aktiv i kyrkorådet.
Han är egentligen ganska stolt, och har skäl till det. Kimstads kyrka är sannolikt den tredje på platsen och jämförs rentav med Kalmar domkyrka. Här vilar ägarna till traktens gods och gårdar (Landsjö, Runstorp, Tångstad, Norsholm med flera) alltsedan runornas tider. Det betyder rikedom och prakt, och få är de som kan mäta sig med ryttarna på taket.
Det sägs att det var barnbarnen till Olof Skötkonung, som kämpade om vem som red snabbast, vilka gav namnet Kämpestad (Kimstad). De föll av hästarna just där kyrkan står. Ryttarna i plåt är ett riktmärke för många vägfarande sedan långt över trehundra år.
Men först och främst är detta Löfstads "slottskyrka" där krigar­en Axel Lillie och hans ättlingar vilar i glansfulla kistor. Ägaren hade rätt att utse präst och bekostade det mesta av kyrkan. Sålunda lät Axel von Fersen d ä och hans hustru senare uppföra orgelläktaren, orgeln och den eleganta fasaden av Adelcrantz. Dopfunten i mässing är där­emot skänkt av grannfrun Inge­borg Ödla och ännu i bruk.
Mer sällan händer det att någon vill vigas i kyrkans brudkronor. Här finns nämligen två - en mycket antik och en modern. Särskilt ofta luftas inte heller skrudarna i silkesammet och sidenbrokad med över fyrahundra år på nacken. Rikedomen mättes förr i textil­ier, och Kimstads kyrka är inget undantag. Allt detta går nu att studera i detalj.

Biskopen inte förtjust
Lyfter man blicken möter den en skär gestalt mot ljusblå himmel - Kristus i luftigt måleri av den lekfulle Taraval, som nästan samtidigt drev fram det som skulle bli Konstakademien. Änglarna i trä är troligen tillverk­ade på hans arbetsplats, Stockholms slott.
Böjer man huvudet rejält bakåt skådar man en kronhjort i ögonen. Också det en påminnelse om barockens vidunderligheter och Axel Lillie. Från hans "tolvtaggare" flödar ljuset över bänkar där olika naturscen­er är målade. "En styggelse", ansåg biskop Martin Lind när han nyligen besökte kyrkan.
Hjortkronan är värd besöket bara den, för att inte tala om gåvan som slår alla andra. När kusken Sven Erik Karlsson fick en antik silverbägare som tack för "lång och trogen tjänst" på Löfstad skänkte han den till Kimstads kyrka.
Där vilar godsherren Charles Emil Piper och hans döttrar Emelie och Sophie under ­lutande stenar i krympta bädd­ar av buxbom. Löfstads sista in­vånare innan tusentals be­sökare började strömma genom gemaken.
Uppförd 1733 efter att bygget startat redan 1650 med kor och gravkor. Ryttarna på taknocken anses ännu äldre. De fanns redan på den medeltida kyrkan. De liknar ryttarna i Axel Lillies vapen. De nuvarande är kopior från 1800-talet .
Ornamentet över norra ingången har tidigare suttit på Löfstad.
Vapnen över Axel Lillie d y och dennes son Axel Johan Lillie tillhör högbarockens virtuosa bildhuggarkonst och är utförda av Burchard Precht. Två epitafier är utförda av den gustavianske arkitekten Adelcrantz med texter av Tessin.
Kyrkan har knappast förändrats alls. Bänkarna av Norrköpingsbildhuggaren Meurling målades om 1975 i den ursprungliga färgsättningen. Förutom Lillies gravkor finns ett gravvalv för Strömfelt på Landsjö.
Två runstenar med böner - den ena inmurad i väggen och den andra rest på kyrkogården - vittnar om att kristendomen vann fotfäste i bygden redan på 1000-talet. En dörr med järnbeslag minner om medeltiden.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om