– I dag är jag lite ringrostig, ungefär som mina cyklar, säger Björn Malmström och skrattar. Jag skulle behöva komma igång lite igen.
Nu för tiden är det nämligen mer sällan som han hoppar upp på sadeln, men är det något som dominerat både hans och hustrun Cajsas tillvaro genom åren är det just cyklingen.
– Det har funnits med mig från början. I mina ungdomsår cyklade jag väldigt mycket, jag kände nästan till stan som en taxichaufför, säger han.
Framför oss ligger ett urklipp från NT:s förstasida den 1 augusti 1985. Cykelfrämjandets Norrköpingskrets stod värd för årets Cykelturistvecka, som anordnades för tredje gången. På bilden syns Björn i täten bland cyklister som dagen innan åkt i parad på Drottninggatan för att därefter möta upp på Tyska torget.
– Jag såg det som en manifestation helt enkelt, vi visade upp att det fanns engagerade cyklister. Tillvaron för den som cyklar kan vara tuff ibland, men kommer man 250 stycken på Drottninggatan är det liksom ingen som ställer sig i vägen. Då kände man sig lite viktig, minns Björn.
Under tre decennier var Björn Malmström ordförande i Cykelfrämjandets Norrköpingssektion, bortsett från ett par år då familjen bodde i Timrå. Och även om han nu lämnat ordförandeskapet vidare har han inte slutat tänka på cykling.
– Norrköping skulle kunna vara en bilfri stad. Den visionen bär jag fortfarande med mig.
Det gula huset i Kolmården med utsikt över Bråviken var från början sommarställe. Sedan början av 1990-talet är det Björns och hustrun Cajsas åretruntbostad. Dessförinnan tillhörde det Cajsas familj. Björn minns särskilt hur han och svärfar Nils brukade hjälpas åt med allehanda projekt här ute förr om åren. Kort efter att Björn och Cajsa träffats hjälpte Nils Björn att hitta en ny bostad och bli fri från den nedgångna lägenheten på Hantverkaregatan där en hink med disk frös till is en vinter.
– Jag hade en snäll svärfar, konstaterar Björn. Det han gjorde för mig har nog bidragit till att jag gärna vill hjälpa andra på olika sätt.
Och just att hjälpa till har han fortfarande goda möjligheter att göra. Strax intill huset står nämligen en övernattningsstuga som i dag framför allt påminner om hans nu pågående projekt. Jobbet på Ericssons mönsterkortfabrik i Ingelsta under 1970-talet gjorde att han tidigt kom i kontakt med datorer. Senare skulle han under en period bli datadriftchef på företagets fabrik i Timrå. Och i stugan på gården, som Björn och Cajsa började hyra ut till turister i mitten av 1990-talet, såg Björn till att det fanns en internetuppkopplad dator.
– Vi var tidiga med att kunna erbjuda gästerna det och det var lite unikt, säger han.
Men i ”Kolmårdens datastuga” sover inte längre några semesterfirare. I stället är den basen för Björns datorsupportverksamhet – ett slags förlängning av senare års engagemang i föreningen Seniornet, som runt om i landet samlar datorovana femtiofemplussare som vill lära sig mer.
– Det är inte en särskilt lönsam verksamhet, men jätteroligt, säger Björn. Att lösa ett dataproblem är ungefär som att åka Vätternrundan. Man ska klara det.
Vissa veckor har han flera hembesök inbokade, då åker han ut till seniorer i trakten och ger support. Under en semesterresa till Thailand erbjöd han till och med distanssupport när mejlen krånglande för någon i Kvarsebo.
På måndag fyller han 70, en födelsedag som kommer tillbringas utomlands. Björn försöker sätta ord på vad som varit den röda tråden i hans liv – ett liv som innehållit såväl familjebildande, mycket ideellt engagemang, en hel del datorer – och på senare år också lärarvikarierande. En stund tidigare hade han tagit upp begreppet ”bönhas”.
– Jag brukar presentera mig som det, säger han.
Enligt ordboksdefinitionen var en bönhas någon som utförde hantverk utan att tillhöra ett skrå – en obehörig hantverkare, alltså. Men för Björn symboliserar benämningen snarare en person med allt är möjligt-attityd, någon som vågar ge sig i kast med nya utmaningar.
– En ”fuskare”, men inte i negativ bemärkelse. För man klarar det mesta.