Crossbanan ligger 500 meter från deras hus i Krokek, och det är ingen slump. "Vi älskar ju det här livet", säger Jenny.
Ute i Krokeks skogar hörs ett brummande. Det är tolvåriga Stina Svejd som kör på SMK Kolmårdens motocrossbana. Hon gasar upp och leran stänker runt henne och motorcykeln. Hennes vardag är fylld med risker, sådana risker som ingår i att köra motocross.
Det är pappa Magnus Svejd, 46, som körde som ung som har introducerat Stina för motorcyklarna.
– Jag har ju försökt med alla mina barn, men Stina är den enda som verkligen nappat. Hon körde cross första gången som treåring, säger han och skrattar.
Familjen Svejd lägger all sin lediga tid på dotterns specialintresse. På tomten står motorcyklar, bilar och även en nio meter lång husbil.
– Husbilen har vi ju köpt för Stinas skull. Den har ett stort garage så att man får plats med crossen, säger mamma Jenny Svejd.
– Vi är borta varje helg. All semester, all ledig tid. Den här helgen blir det Vimmerby, förra helgen var vi i Oskarshamn och åkte. I vintras tog vi husbilen till Spanien och körde där. Men vi gillar ju det här husbilslivet. Att man träffar så mycket folk runt från hela landet. Och det jag tycker väldigt mycket om på crossbanan är att alla ungar, vare sig hur gamla de är, hur snabbt eller långsamt de än kör, så hänger alla med alla.
Den 9 meter långa husbilen tar familjen runt varje helg. "Jag har en egen säng!" säger Stina med ett stort leende. Husbilen har också ett stort garage där crossen kan åka med.
I fjol körde Stina cupen MxGirl Mälarfräsen. Den består av totalt 18 deltävlingar runt om i landet, och Stina körde allihop.
Hon kom tvåa totalt.
– Hon är ju vår stjärna, som snor alla våra pengar. Och tid, säger Jenny med ett bubblande skratt.
Men det finns också en farlig aspekt av motocrossen. Det innebär höga hastigheter, tuffa terränger och risk för olyckor. Jenny har svårt för den biten.
– Jag är alltid jätterädd när hon är ute och kör. Vare sig det är träning, tävling eller läger, vad det än är. Jag har alltid hög puls när hon går ut på banan. Om jag inte är med så ringer jag och kollar hur det har gått, flera gånger.
"Jag är alltid rädd. Jag är inte med när hon startar, då går jag undan för att inte överföra mina rädslor på henne", säger Jenny.
– Vi har haft många konversationer om riskerna. Jag har frågat många gånger om hon verkligen vill köra. Men hon har alltid varit snabb på att säga att hon vill. Så jag har inte så mycket att säga till om. Det är det hon vill. Jag får ju jobba med mina rädslor, säger Jenny.
Men för två somrar sedan hände det som inte fick hända.
– Jag var rädd att hon skulle dö, säger Jenny.
På motocrosslägret för tjejer i Västervik var Stina med om en olycka.
– Det var ett hopp, som var ganska långt. Som jag jättegärna ville ta. Det var fyra minuter kvar bara, det sista av passet. Och pappa skulle precis vinka av mig. Men jag ville ju verkligen ta det där hoppet. Så jag gasade mer och mer i uppfarten, och så blev mitt bakhjul snett när jag var i luften, säger Stina.
Stina är mer rädd efter olyckan. "Det är hoppen som är läskiga", säger hon.
Stina slungades av från motocrossen och rullade iväg i leran.
– Jag rullade runt på banan när jag landat, och jag kände att det understa benet rullade ju lite snabbare än vad jag rullade. Så jag kände direkt att det var av, säger Stina.
– Jag fick en chock, jag började bara gå omkring. Så mig plockade de bort från banan, jag blev helt knasig, säger Jenny.
Ambulansen körde dem till Västerviks sjukhus.
– De gipsade lite fort där i Västervik, för att hålla benet på plats bara, för att benpiporna gick ut. Läkaren där sa "Jag kommer inte lösa det här, ni måste åka till Linköping".
"Jag är alltid med och hjälper till att klä på henne all utrustning, göra i ordning henne. Men sen när de startar går jag iväg. Jag är för rädd", säger Jenny.
Det blev blåljus hela vägen till Universitetssjukhuset.
– Då fick de söva ner Stina i ambulansen för att hon blödde så mycket, adrenalinet gjorde att kroppen jobbade så hårt och pulsen gick upp för mycket. Då tänkte jag att hon aldrig får sitta på en cross igen. Jag trodde inte att Stina skulle vilja det heller, säger Jenny.
Det blev en lång akutoperation – sex timmar i stället för två, då både muskler, ben och nerver gått av. Jenny och Magnus säger att väntan var olidlig. Men operationen lyckades och Stina fick sitta i rullstol i sex veckor efteråt.
– Vi åkte och tittade på crosstävlingar redan två veckor efter olyckan, Stina i rullstol med helgipsat ben, säger Magnus.
Stina har kört motocross sen hon var åtta år gammal. Men sommaren 2023 var hon med om en olycka och fick sitta i rullstol i sex veckor.
"En månad efter olyckan rullade Stina in här hemma med hjälmen på huvudet och var taggad på att köra igång", säger pappa Magnus.
Familjen Svejd lägger all sin fria tid på dottern Stinas motocrosskörande.
Hur kände du för crossen efter olyckan?
– Jag kände att jag fortfarande ville köra. Men jag var rädd. Jag är fortfarande rädd för hopp, säger Stina.
Stina säger att hon ibland kan känna sig annorlunda. Hon är ensam tjej på crossbanan i Kolmården.
– Det är på crossen jag har alla mina kompisar. Mina tjejkompisar från crossen bor över hela landet, vissa bor i Skåne och vissa i Borås. Men vi pratar på Snapchat. I skolan har jag inte lika många vänner.
"Här uppe är det ändå ganska vanligt att folk kör cross. Fast, inte tjejer då", säger Jenny. Hela familjen önskar att fler unga tjejer skulle hitta till SMK Kolmården.
Vad vill du göra när du blir stor?
– Jag har tänkt lite på rörmokare. Jag frågade pappa var man tjänar mest utan att behöva gå i skolan mer efter gymnasiet, säger Stina och skrattar.