Utan att ta upp fisken ur vattnet lyckas Sten Strömberg, i nästa moment, peta bort kroken ur dess mun och låter den återvända ner i sjödjupet. Fiskaren i båten strålar av lycka trots att han åter är tomhänt och hyllar istället "catch and release"-metoden där infångad fiske omedelbart sätts tillbaka i sjön. Men det här handlar om mer än vanlig fiskelycka. För Sten Strömberg är fisket en del av vägen tillbaka och en viktig del av livet som är bättre än det kunde ha varit.
– Min bästa medicin, säger han och drar upp båten på land efter rundan på den lilla sjön. Och jag får ro i själen.
För knappt fem år sedan drabbades Sten Strömberg av en stroke. När han fiskade, just i den här sjön långt in i djupet av Kolmården.
Men Sten Strömberg vill inte prata sjukdomar eller motiga livsöden.
– Nej, säger han med eftertryck. Jag vill ha roligt. När man slutar att skratta är det färdigt.
Flugfisket hamnar helt klart inom begreppet "roligt" i Sten Strömbergs jordnära världsbild. Nu sitter vi vid ett hemsnickrat vindskydd vid strandkanten och blickar ut över en sjö som är både liten, rogivande och dessutom full av fisk. Sten Strömberg berättar om abborre, mört, gädda, sarv och regnbåge och försöker inviga undertecknad i flugfiskets magiska förtrollning. Själv har han en elegant och effektiv snärt i handleden och demonstrerar hur han får flugan att arbeta sig allt längre ut i vattnet.
Men det nappar dåligt från land.
Vi dricker kaffe istället.
– Jag fick följa med farsan och fiska när jag var liten och fastnade direkt, berättar han. Nu har jag tagit med mina egna barn och barnbarn hit till sjön och visat dem. Det känns viktigt på något sätt för mig att få sluta den cirkeln.
Tidigare var Sten Strömberg engagerad i Cityfiske men tvingades trappa ned sin medverkan efter stroken. Fisket släpper han dock inte.
– Vi är fem kompisar som har ett litet flugfiskesällskap här uppe vid sjön. Vi fiskar för att det är roligt och brukar släppa tillbaka fisken vi får. Det är vi som har fixat vindskyddet också. Det är riktigt trivsamt.
Trivsamt – och helande.
– Att ha en hobby är viktigt i en situation som min, säger han. Det spelar ingen roll vilken. För mig är det fisket. Jag är fortfarande rätt snabb i tanken men inte lika snabb på att prata som förr. Jag har mött fantastiska människor under min väg tillbaka efter stroken och fått mycket hjälp. Är man själv trevlig brukar man få mycket tillbaka. Jag blir sällan arg. Säger man något roligt istället är det ofta mer effektivt.
Att Sten Strömberg hör hemma här vi sjön, och i naturen i stort, är lätt att inse. Han greppar en näve jord och ropar "känn!" och "lukta!" med stor inlevelse och förkunnar att naturen är hela livet innan han fortsätter med att berätta om tidiga försommarmornar i ensamhet vid sjön när det nappar i ett. Nu känner han en flyktig touch av dåligt samvete för att han inte lyckas visa undertecknad hur lätt det är att få napp. Han skjuter ut båten och hoppar i som en sista utväg.
– Hoppas att det nappar, ropar jag aningslöst.
– Så får man aldrig säga, kontrar Sten Strömberg. Du ska önska mig skitfiske istället. Det ger mer tur.
Båten driver långsamt runt sjön och Sten Strömberg snärtar iväg fluga på fluga. Tar ett årtag då och då. Det nappar och nappar och nappar och nappar igen. Men alla släpper.
– Bedrövligt, utbrister han för sig själv med en stämma som ljudligt färdas över vattnet.
Till slut fångar han en regnbågsforell och uppdraget är utfört. Han återvänder till land och forellen är tillbaka i sjön.
– Tre miljoner svenskar fiskar, säger han. De flesta sitter på en brygga och metar. Men det är inte samma sak som det här. Det är synd om dem som inte förstår den här tjusningen. Fast vad vet jag? Jag är fullt medveten om att de allra flesta aldrig får uppleva någonting så fantastiskt som det här. Livet är hårt för många. För mig är fisket viktigt. Det ger mig ett lugn och har blivit min grej. Ibland tror jag att det har slagit över och att jag har blivit för knäpp på fisket.
Han liknar det vid cricket.
– Flugfisket kommer ju också från England. Liksom i cricket handlar det inte bara om att tävla. Det får ta den tid det tar och bygger mycket på känslor. För mig innebär det också en förmåga att kunna vänta. Och får man inte fisk finns det alltid bortförklaringar.