Rambodal var, på den tiden, min stadsdel. Jag växte upp i Smedby och hade kommit hem, som så många gör i livet, efter några år på andra platser i Norrköping. Jag kunde se ingången till fritidsgården från min egen dörr och hängde där några dagar i veckan med min son Erik på öppna förskolan. Personalen var, med tanke på Eriks speciella behov, en del av familjen och en trygghet i vardagen.
Läs mer: Fritidsledaren om sorgen: "Grabbarna kommer alltid att vara en del av oss här."
Vi skulle ha gått dit den där fredagen 26 februari 1999 också, men ett samtal stannade tiden och gjorde om världen för evigt.
”Det har skett en olycka med en minibuss från fritidsgården så vi behöver samla all personal här och ställa in resten av dagen. Vi kan inte ha någon verksamhet. Vi vet inte riktigt vad som hänt än”, sa en skakad och skärrad röst, som inte längre bar.
Jag åkte till redaktionen och möttes av den fruktansvärda nyheten, som blev värre och värre för varje minut som gick. Vi försökte på något sätt samla ihop oss och hitta en väg framåt i det ofattbara. Hur möter vi en sån katastrof på vår egen gata? Hur ska vi förklara den för vår stad? Hur gör vi?
”Bor inte du där ute? Känner du personalen”, frågade plötsligt nyhetschefen.
”Jag är nästan granne med fritidsgården”.
”Kan du prata med dem?”
Jag var, från mitt ja där och då, inte längre journalisten utan Eriks pappa, som blev en länk mellan fritidsgården och redaktionen. Jag åkte dit som i ett töcken och blev – fullt förståeligt – påhoppad av chockade människor med ord som ”journalister har inte här att göra”, men lyckades på något sätt bli en form av person mellan två världar.
En värld i total sorg, chock och förtvivlan.
En annan värld, som på något sätt skulle sätta ord och bild på det.
Jag minns faktiskt inte riktigt hur det gick, men jag vill tro vi balanserade rätt på den sköra gränsen och tog oss över tillsammans med hela Norrköping. Rambodal fångades in och kramades om av hela staden och Sverige i den svåraste av tider. De blev ett med alla och har från den dagen alltid varit det.
Det blev lördag den 27 februari 1999 också.
Det var dagen, när Rambodal orkade vakna, klä på sig, gå ut och mötas på de små vägarna till minneshögtiden i S:t Johannes kyrka. Vi kom gående från alla håll med röda rosor i händerna för att, var och en, finnas där och försöka ge vår styrka till de närmaste.
Jag började, i ett försök att förstå katastrofen, skriva en bok, som började just i det tysta mötet med vänner, grannar och okända, när alla var vi. Det blev bara ett par kapitel. Orden räckte liksom inte till.
Det har gått 20 år nu.
Idag, när jag ibland svänger förbi Rambodal, är det en annan stadsdel för en helt ny generation, men minnena från då lever ett eget liv. En sten och ett minnesträd på en kulle vid skolgården påminner alla om den oerhörda tragedin. I entrén finns en glasmonter med porträtt på alla som var med i olyckan och en minnesbok.
Saknade, men aldrig glömda.