Micke ringde från Hallegården i "Blacka" där min gamla mor, Ingrid, vårdades och berättade att mamma inte längre var kontaktbar och att det kanske inte var så lång tid kvar.
Några dagar tidigare hade mamma varit extra trött. Hennes senilitet hade gradvis kortat av våra samtal till loopar av kommunikation tills att varje samtal krympt till några minuter som ständigt upprepades. Tröttheten som följde seniliteten i spåret ökade gradvis.
För några år sedan märkte vi att mamma inte orkade bo själv längre i Vänersborg. Hemtjänsten gjorde sitt bästa, men stunden kom när deras insatser inte räckte till. Ansökan om att få flytta mamma till Norrköpings kommun gick igenom snabbt. Jag var glatt förvånad över engagemanget från de inblandade runt mammas flytt. Det fanns inga problem – mammas behov var i centrum.
Mamma fick en lägenhet på Hallegården i Skärblacka. Hon fick ta med sig sin älskade katt, Maja. Om hon inte hade fått det hade vi nog aldrig lyckats övertala henne att flytta. 2016 flyttade mamma in på avdelning Solhem – ett namn som hon skrattade åt för att det lät så överdrivet käckt.
– Det borde heta ”Slutstation” istället, fnissade hon.
Hon var lycklig. Varje dag kunde vi hälsa på henne. De som tog hand om mamma var fantastiska, engagerade och omsorgsfulla. Katten Maja levde upp. Hon kunde gå utomhus och i lägenheten bredvid fanns Solhems andra katt, Theo. Men mammas senilitet krympte hennes värld dag för dag.
Efter det jobbiga samtalet från Micke reste min syster och mammas bror, morbror Harald, ner från Stockholm. Tillsammans talade vi länge vid hennes säng, kom ihåg alla äventyr som mamma Ingrid varit med om. Hennes vänner och fiender. Hennes sinne för humor som alla på Hallegården bejakade, trots att hennes humor var ganska brutal ibland. Med jämna mellanrum kom personalen in och vände på mamma. Ömt och proffsigt, omsorgsfullt in i det sista. Hennes uttryck var lugnt.
Att se mamma dö omgiven av släkt och hennes vårdande vänner på Hallegården var naturligtvis sorgligt. Men samtidigt upplyftande. Att se så mycket medmänsklighet och professionalism fyller mig av beundran. Ingrid dog varken ensam eller rädd. Även om inte vi i familjen funnits där hade hon inte lämnat det här livet ensam och hjälplös. De som jobbar med våra äldre i livets slutskede förtjänar så mycket kärlek och respekt för sina osjälviska insatser av ren medmänsklighet. Samtidigt är deras arbete bland det mest lågavlönade. Säger inte det en del om vad som prioriteras?