Bästa vänner, men ändå är jag skraj för att träffas

Jag har en vän som har bott i Storbritannien i ett halvår som utbytesstudent. Hon är vacker inifrån och ut, och jag har saknat henne förfärligt då hon varit borta. Eftersom jag föddes med ett överskott av nu-jävlar gener, så tog det inte lång tid förrän jag bokat flygbiljetter samt gjort upp en mental kalender där jag räknade ner dagarna - och innan jag ens hann vänja mig vid tanken så stod jag på brittisk mark. Även om jag blev helt fjortisflamsig vid tanken på att få skratta i takt med henne igen, så var jag den första att erkänna att jag var livrädd för vem hon blivit under den tiden vi inte setts. Fånigt, jag vet: i ett nytt liv är förändring oundvikligt. Men jag har själv aldrig varit borta så länge och hade alltså ingen aning om hur det kunde bli, och att inte veta saker gör mig osäker, och det i sin tur gör mig ... vresig. Liksom. Mitt sportlov spenderade jag i alla fall i England, där jag gjorde en massa konstruktiva och bra saker ... med undantag av det som definitivt inte skulle ge mig applåder av bygdens föräldraförening. Men bäst var att jag och min vän snabbt föll in i rytmen vi haft här hemma: hon - charmig, dryg och allmänt härlig, jag - översocial, pratsam och översvallande. Sex månader hade passerat, men det var som att det var kvällen innan hon åt upp mitt godis medan jag gjorde en passiv rökare av henne. Jag var rädd för vad tid och avstånd skulle göra med vår relation; jag trodde att hon skulle ha glömt bort mig och allt jag är. Som vanligt skrek paranoid-Ivannia högst, men som så ofta tystnade hon också snabbt - jag borde ha vetat bättre än att reducera vår vänskap till senaste gången vi sågs. I juni kommer hon att komma hem tusen erfarenheter rikare, och jag berikas också bara genom att finnas där för henne när hon vill prata om det. Jag insåg att vår vänskap alltid kommer att vara en mix av dåliga skämt, konstiga diskussioner och verbala örfilar ... Ett år på en ö, befolkat av människor med fula tänder och talfel, kommer inte att ändra på det.

Bästa vänner, men ändå är jag skraj för att träffas

"Jag var rädd för vad tid och avstånd skulle göra med vår relation; jag trodde att hon skulle ha glömt bort mig och allt jag är. Som vanligt skrek paranoid-Ivannia högst," skriver Ivannia i sin krönika.