Det känns ibland som att jag har en bok inuti mig som väntar på att bli skriven. Jag kan göra helt vardagliga saker när jag stannar upp och plötsligt känner att jag mentalt har letat fram en tom sida; samtidigt håller jag hårt i en penna som svävar och vibrerar över bladet. Jag väntar på en berättelse som bara kommer stötvis i form av formuleringar och scenarier, men aldrig som något handfast, inget som faktiskt är eller någonsin blir.
Värst är det när jag står i duschen. Det är någonting med det varma vattnet och den totala isoleringen från omvärlden som sätter igång mitt undermedvetna. Plötsligt så är jag inuti berättelsen, och jag upptäcker överraskat att den handlar om mig, det är mig själv jag vill berätta om. Jag försöker greppa det, den här känslan av att veta alla hemligheter universum bär, men så fort jag blivit varse om det så börjar det glida undan och till slut är jag bara ännu en person i en dusch. För det är det svåra med inspiration har jag upptäckt: den är som de här skuggorna i ögonvrån - så fort du tittar dit så försvinner de.
Jag har något oerhört viktigt att säga. Kanske inte viktigt för er, men det är det för mig: det är för min skull jag vill berätta den här historien. Och jag försöker att inte uppehålla mig vid formuleringar och ordval, utan jag vill berätta allt såsom jag känner det: som ett utbrott av känslor på ett papper. Det är alldeles för rörigt för att ni ska förstå, men samtidigt är det den perfekta beskrivningen av mig själv som en enda stor färgpalett där färgernas konturer är utraderade. Man ska se mödan med vilken jag dragit fram berättelsen till ljuset - man ska se svetten och framför allt blodet; men för guds skull inga tårar för jag gråter aldrig, aldrig av sorg eller smärta. Någon dag så kommer berättelsen inte lyckas fly när jag bestämmer mig för att stirra den i ansiktet. Den kommer att vara hudlös och vacker, men till dess kommer jag att fortsätta vara hon i duschen, hon med slutna ögon och tankarna strilandes nerför ryggen.