Glöm juryns ord - du är grym ändå!

De sa att jag inte var unik. Min första reaktion var ett enormt asgarv: åtta timmars väntande för det HÄR? Tjejen bakom bordet log rart och sa att hon tyckte väldigt mycket om min röst, men att de tyvärr redan släppt igenom alldeles för många som jag. Dock var jag välkommen att söka nästa år, eller kanske i Stockholm? Jag skakade på huvudet - ALDRIG MER vänta på det här viset - och gav henne ett stort, tacksamt leende och gick ut. Väl ute i Malmös vårsol så var jag tvungen att sätta mig ner. Sökte jag just till Idol utan att komma med? Sa de att jag inte var unik? Missförstå mig inte, det var ju inte som att jag ville komma med; ni talar om någon som har haft en panisk scenskräck sedan barnsben. Men ändå, dissen: jag var inte unik. Men ... mamma har ju alltid sagt det ... Efter att ha känt efter så konstaterade jag ändå något förvånat att jag inte kände mig ett dugg misslyckad, eller ens besviken. Jag var faktiskt pinsamt lycklig, om jag ska vara ärlig. Inte nog med att jag faktiskt lät bli att sparka ner snubben som i sex timmar fått mig att hata mitt liv med sin irriterande andning (tänk astmatisk 90-åring med respirator efter ett maratonlopp), jag hade dessutom sjungit framför helt okända människor utan att dö! Hur grymt var inte det?! Och det slog mig att det ändå måste vara de här personliga segrarna som är viktigast - att man ska kunna gå ifrån en upplevelse och vara stolt över att man klarat det. För det är ju inte som att det kommer att förändra någonting - musik kommer fortfarande att vara en del av mig och jag kommer fortfarande att gå runt och tycka att jag är da shiiet! Jag vet att de på Idol gillar att leka Gud och det är ju kul, men andra människors värden ligger faktiskt inte i deras händer - hur bra tv det än blir. Så om du själv ska söka i Stockholm imorgon och vill ha ett råd av mig så ska du få ett: om du nu skulle få ett nej, glöm inte att du är rätt grym ändå. Och unik. Din mamma har sagt det, och det är nästan det enda som faktiskt betyder någonting.