Han knäcker det mesta Hans-Olof Hellström har nötknäckare i mängder
Det började med en variant av ett hjortdjur. Nu har den fått minst ett hundratal efterföljare en del djur, några få kvinnofigurer men mest gubbar, gubbar, gubbar.
Nötknäckaren i form av ett hjortdjur ägdes en gång i tiden av Hans-Olofs moster.
Samtidigt som den var rolig var den lite farlig, minns han.
Den ser ganska plastig ut. Men Hans-Olof försäkrar att den är gjord av trä, som alla andra exemplar i samlingen.
Kriteriet på de nötknäckare som ingår i Hans-Olofs samling är att det ska vara figurer med ansikten. Konstruktionen ska vara sådan att nöten stoppas i munnen för att knäckas.
Men de som är använda någon gång är förstörda.
Utan tvekan är konstruktionen mer fyndig än praktisk. Enligt Hans-Olof är munnarna lite för små för att klara av nötter.
Hur många knäckare som ingår i samlingen har han ingen aning om.
Det är ointressant. En del av dem är inte så roliga, säger Hans-Olof som verkar mena att det vore fusk att räkna med tråkiga knäckare.
<br><span class=MR>Ett hundratal knäckare</span>
NT:s sifferfixerade reporter gör dock en snabb uppskattning av knäckarna som radats upp på köksbordet och slår fast att de är ett hundratal. Men det är bara en del av samlingen, upplyser Hans-Olof.
Nötknäckarna inhandlar han på loppmarknader och auktioner. Han har också bytt med andra samlare. Någon enstaka har han köpt i Danmark, men de flesta är införskaffade i Sverige även de som inte är svenska till ursprunget.
En del är signerade, men de flesta är det inte.
Jag skulle vilja veta mycket mer om dem, säger Hans-Olof och plockar ut en grupp av knäckare i djurform, varav hjorten från pappas moster är en.
Han tror att de snidats till någonstans neråt Tyrolen. Vilket träslag de är gjorda av vet han inte säkert.
Det borde jag ju veta, eftersom jag är snickare. Jag tror att det är valnöt, säger han.
Annars är björk det vanligaste materialet.
<br><span class=MR>Inga stora pengar</span>
Det ligger inga stora pengar i samlingen, berättar Hans-Olof. Han nämner summor som 15 kronor.
Jag tänker inte erkänna att jag gett mer än hundra kronor för någon nötknäckare, men det har jag säkert.
Han har svårt att sätta ord på vad det är som driver honom att samla.
Det är nog en sjuka, ungefär som spelarmissbruk, konstaterar han.
En smittsam sjuka verkar det iså fall vara. Såväl hans dotter som hans både söner samlar eller har samlat på servetter, smurfar och ölattiraljer.
Hans-Olof har samlat på olika saker sedan han var sju år.
Kanske innan också, säger han och berättar om frimärken som han klistrade in i album med Karlssons klister.
<br><span class=MR>Fler samlingar</span>
Nu samlar han inte bara på nötknäckare utan också på "tekniska grejer", som skriv- och räknemaskiner och symaskiner. Han samlar även på kortlekar och gamla snickarverktyg.
På vinden, under en slöja av damm, ligger hyvlar för både släta och rundade ytor. Mitt på golvet står en bandsåg av modell äldre.
Jag var tvungen att plocka isär den för att få upp den här. Sedan har det inte blivit av att jag har satt ihop den igen, säger Hans-Olof.
Han är inte mycket för att fixa och laga. Är en nötknäckare trasig när den införskaffas får den så förbli.
Den här har jag köpt trasig. Jag har örat liggande någonstans, säger han om en plastbrun jordekorre.
Upprepade gånger försöker han formulera en tes för sitt samlande, en förklaring som ska göra det hela begripligt för en utomstående.
Nötknäckarna är roliga var och en för sig. Jag har en del minnen med dem. Men det är själva samlingen som är det intressanta.
Närmare sanningen än så kommer vi inte.
Fotnot: Detta är den tredje artikeln i vår samlarserie. Tidigare artiklar publicerades 4/9 och 11/9.
Så jobbar vi med nyheter