– Så länge det finns en gravrättsinnehavare kan en grav inte bli kulturgrav, men ändå vara av kulturhistoriskt värde, förklarar förvaltningsassistent Anna Tranquist i Finspångs församling.

En besökare kan lätt hitta vilka gravar som är kulturgravar. På en skylt bredvid stenen finns en vit markering.

När vi tillsammans med kyrkogårdsarbetare Lars Svensson vandrat runt på Risinge kyrkogård visar han exempel på de krav som finns för en kulturgrav.

Artikelbild

| Ett vackert exempel på ett gravkors i järn finns på Skedevi kyrkogård.

– Alla gravvårdar från tiden före 1850 är automatiskt kulturgravar, men det kan också vara att de har en ovanlig utformning eller unikt material.

En ovanlig titel är ett annat kriterium. Vi hittar bland annat en kalkylator, en bergsfogde, en brukspredikant och en telegrafkommissarie.

Såväl den rikes mäktiga gravsten som den fattiges enkla träkors kan motivera att graven kulturmärks.

På flera av församlingens kyrkogårdar finns grusgravar. Där kan hela kvarter bestå av kulturgravar. Det gäller också linjegravar där ofta de fattiga hamnade. Där står enkla stenar i rad. De döda lades i gravar efter varandra vilket gjorde att äkta makar kunde hamna långt ifrån varandra.

Artikelbild

| Ett bra exempel på linjegrav finns på Skedevi kyrkogård.

Mäktigast på Risinge kyrkogård är brukspatronen och riddaren Diedrich Reders grav. Han och hans maka ligger i ett ”mausoleum” där kistorna står säkert inlåsta.

Reder var född i Hamburg 1784. Han skänkte marken som Risinge kyrka är byggd på, men dog 1847 två år innan kyrkan stod klar. Tacket blev det väldiga gravrummet.

Artikelbild

| Hela den här kullen på Rejmyre gamla kyrkogård, med bruksägaren J.H. Kjellgrens grav på toppen, är kulturmärkt. Per-Inge Jansson, med hunden Simon, passerar under en promenad.

En kontrast till Jon Karl Johan Björks enkla sten.

– Han kallades "Jolpärajon". Namnet fick han av att han hade en potatis med sig till skollunch. Det är historien jag har hört, säger Lars Svensson.

Artikelbild

| En vit markering visar att det här gamla träkorset är en kulturgrav.

Personhistoria är alltså en viktig del för att en grav ska bli kulturgrav. Men historien bakom namnen får besökaren själv hitta.

Några dagar senare träffar vi Lars Svensson och arbetsledare Anders Granath vid Skedevi kyrkogård. De inventerar kyrkogården, både efter stenar som behöver säkras och gravar som kan bli kulturgravar.

Artikelbild

| Anna Tranquist och Lars Svensson framför Diedrich Reders ”mausoleum” på Risinge kyrkogård. Han dog 1847.

– Vi har hittat många, säger Lars Svensson när vi står vid den ståtliga stenen på prosten Wåhlins grav. Han dog 1861.

Att vara kyrkoherde eller präst var förr ett bra sätt att kvalificera sig till att få en grav som med tiden skulle bli kulturgrav.

Artikelbild

| Förvaltningsassistent Anna Tranquist kommer gående på ett kvarter av grusgravar på Risinge kyrkogård.

För att en grav ska bli kulturgrav måste beslut först tas i kyrkorådet.