Till den allra första skriftliga dokumentationen om bergsbruk i Sverige hör krönikan om Kung Sverres tåg till Norge år 1177. Kung Sverre färdades genom Värmland till Malung och därifrån 15 mil genom öde skogar och kom till trakter som kallades Järnbärarland.

<span class="mr">Magnus Ladulås fånge
</span>Historien om Kung Sverres resa har då och då återgetts av olika författare med uppdrag att skriva böcker om järnbruk i Bergslagen och ansetts utgöra bevis för att järnhanteringen i Sverige först uppstod i trakten av Mora.
Andra medeltida krönikor vidgar begreppet. En sådan krönika har påträffats i "Det Konglige Geheimnes Arkivet" i Köpenhamn. Krönikan handlar om en dansk ädling som kung Magnus Ladulås höll i fängsligt förvar i kungaborgen på Visingsö.
Dansken lyckades fly, men blev upphunnen och ihjälslagen i Järnbärarland, berättar krönikan. Den dramatiska skildringen passar illa ihop med uppfattningen om Järnbärarlands exklusiva placering i Bergslagen. En flykting från Visingsö som ska rädda sig hem till Köpenhamn tar väl knappast vägen över Dalarna för att nå Öresund?
Alltså fanns Järnbärarland på många ställen i Sverige samtidigt vilket är logiskt eftersom järn var en nödvändig förutsättning för samhällsutveckling och våra förfäder som behövde järn utan tvivel i första hand sökte den åtråvärda råvaran hemmavid.

<span class="mr">Järn byggde landet
</span>Numera anser man att när järnhanteringen en gång vann insteg i vårt land skedde det samtidigt inom hela det geografiska område där man spårar tidig ekonomisk utvecklingen och i våra socknar i norra Östergötland fanns järn i bergen. Våra järnberg tillhör de allra äldsta kulturbygderna i Sverige.
Det är med järnet som med tobaken i anekdoten om den afrikanske hövdingen, som förhandlade med missionären om villkoren för stammens övergång till kristendomen och sa:
"Får vi ingen tobak blir det inget halleluja!"