Emelie Filipsson 18 år hann komma sin tandställning riktigt nära under åren tillsammans. Så nära att den namngavs till Tage.
– Det var svårare än jag trott att släppa taget och att le känns fortfarande onaturligt. Jag tror fortfarande att jag har mat kvar i tandställningen och tittar mig automatiskt i spegeln efter maten. Jag undviker att le, fastän jag vet att mina tänder är snygga nu, berättar hon.
Det var i ettan på gymnasiet som Emelie och Tage började sitt liv tillsammans. Hon hade sprungit in i en motspelare under en handbollsmatch och slagit i munnen rejält. Hennes framtänder pekade utåt och bettet var fel och gav henne huvudvärk.
Tandläkarbussen
I lågstadiet fick hon tre tänder utdragna på rasten när tandläkarbussen var på besök till Östra ryds skola. Utan en mamma att hålla i handen och med tårarna sprutande gjorde händelsen att hon sedan dess känt en orolig känsla i magen när hon tänkt på tandläkare. Tandläkarskräcken och föreställningarna om att det skulle vara smärtsamt med tandställning gjorde att hon var ganska negativt inställd till Tage i början. Men så fort den satt där i munnen kändes det bara så rätt.
– Det är ju ingenting som gör ont med att ha tandställning. Maskinerna låter lite, men mer än så är det inte. Tandläkarskräcken vändes istället till en sorts tandläkarkärlek när hon märkte hur hon blev snyggare i munnen för varje dag som gick. Även omgivningen anpassade sig vid Emelies nya vanor när hon fick Hasse i skolcafeterian att börja skära upp äppleklyftor åt henne. Att äta hela äpplen var en omöjlighet.
Emelies tips till alla tandställningsinnehavare är att undvika godis med mycket färgämnen. Hon fick själv erfara en kulörskiftning på gummisnoddarna som gick från blått till grönt.
– Men som tur var skulle jag till tandläkaren dagen efter, så det löste sig, berättar Emelie.
Fult utan räls
Straxt före jul blev Emelie äntligen av med Tage.
– I början kändes det fult utan rälsen, jag kände mig inte som mig själv.
Men nu har hon vant sig och kan glatt stoppa i sig kladdiga kolor och sätta tänderna i ett odelat saftigt äpple, något som hon saknat under tandställningstiden. Tandläkarskräcken är nu som bortblåst och trots att hon blivit av med en god vän sörjer hon inte för det. Hon kommer aldrig att glömma Tage, han hjälpte henne få det vackra leende hon har idag, trots att hon inte vant sig vid att använda det än.