För ganska många år sedan, ett kvartssekel närmare bestämt, utkom en bok som hette Kvinnornas litteraturhistoria. Det var Marie-Louise Ramnefalk och Ebba Witt-Brattström som gav ut en alternativ litteraturhistoria där kvinnliga litteraturforskare och författare skrev om sina föregångare.
Konstmuseets utställning påminner mig om den alternativa historieskrivningen, för här kan man ströva genom salarna och se berömda och bortglömda kvinnokonstnärer som alla var med och formade och påverkades av modernismen.
Modernismen ses vanligen som ett manligt projekt men det kan vara en synvilla, förvrängd av historieskrivningen.

Här intar de sin plats. Utställningen inleds faktiskt rent fysiskt att de tar plats i porträtt av sig själva eller varandra: Agda Holst, Tora Vega Holmström, Tyra Lundgren och Siri Meyer. Norrköpings konstmuseum inventerar ju ständigt den svenska konsthistoriens tidiga 1900-tal men med den här utställningen, ursprungligen producerad för Mjellby konstmuseum av Barbro Werkmäster, har man fått in tillräckligt mycket nytt för att det ska kännas fräscht.
Inget ont om de redan berömda som Sigrid Hjertén och Vera Nilsson men de har varit ganska flitigt exponerade av museet. Då studerar hellre på Nell Waldens abstrakta expressionism. Uppväxt i Trelleborg och Landskrona kom hon i kontakt med gruppen Der Sturm, och var ett tag gift med dess grundare Herwarth Walden. Hennes Bild I och II gjorda i Berlin 1915 är banbrytande svensk konst, men där det svenska territoriet befästes av andra verkade Nell Walden i Europa.
Detsamma kan sägas om Greta Knutson-Tzara som rörde sig i de dadaistiska och sedermera surrealistiska kretsarna i Frankrike med Tristan Tzara och René Char samt Elsa Ström-Ciacelli som kom i kontakt med den italienska futurismen. Många av den här utställningens kvinnliga konstnärer slutade måla när de gifte sig och fick barn och det egna rum de tidigare haft till gång till inte kunde beträdas.

De berömda och de glömda är tenmatiskt hängt porträtt, natur, familj och barn och så vidare. Curatorn Barbro Werkmäster, som självt spårat upp flera målningar och nystat i de förträngda kvinnliga konstnärskapen, hävdar att kvinnorna har ett speciellt förhållande såväl till formen som till innehållet och det är det som gör deras verk så intressanta, de visar delvis en annan värld.
För mig är detta inte lika tydligt, men jag tycker att flera av konstnärerna inte enbart behöver framhållas som särskilda på grund av sitt kön. Måleriet behöver inte vara särartat för att vara bra. Werkmästers detektivarbete och utställning är värd en granskning så mycket är säkert.