Vi träffas hemma hos Andreas, en av de hetaste dagarna i maj. Utanför fönstren i hans lägenhet gassar solen. Inomhus står fläkten på. Men det är varmt ändå. I soffan sitter också Victor Elb Lexonius, 22, kompis och kollega på Radio Leo där de båda jobbar.

Till synes ganska vanliga grabbar. Med ett undantag.

De tillhör en grupp som blir allt fattigare och – så som det ser ut nu – har mycket små, eller rent av obefintliga möjligheter att förändra sin situation. Andreas har en lätt utvecklingsstörning och en diagnos som heter ataxi. Han har gått ut det fyråriga särskolegymnasiet på Anders Ljungstedts gymnasium och nu jobbar han som reporter och tekniker på radiokanalen Radio Leo, som drivs av Leanlink. Han klarar sig helt utan hjälp.

Artikelbild

| Andreas Ruhlander gillar datorer och teknik och trivs med sitt jobb reporter/tekniker på Radio Leo

Ekonomiskt är det värre. Han klarar sig, men mer är det inte. (se faktaruta om Andreas ekonomi)

– Jag tycker att det här är helt förskräckligt att vi får så lite för jobbet. Det känns nästan kränkande, säger han.

I dag lever Andreas med ungefär samma ekonomi som en student. Det går. Men de fattiga studentåren – som i efterhand ses med lätt nostalgi – har ett slut och då väntar ofta en riktig lön. För Andreas och andra i hans situation är fattigdomen däremot konstant och inget han – med nuvarande regler – kan påverka.

Så småningom blir han en lika fattig pensionär, bara med skillnaden att han betalar något mindre skatt då än han gör nu. Om nu skattereglerna inte har ändrats tills dess. Det absurda är nämligen att Andreas betalar mer skatt på sin aktivitetsersättning än vad en löntagare gör på sin lön. Men han betalar också mer skatt än vad en pensionär gör, säger Thomas Jansson, ordförande på FUB.

Artikelbild

| Andreas Ruhlander (t.h) och hans kompis Victor Elb Lexonius vill att fler ska få klart sig hur lite pengar personer i deras situation verkligen har.

Finansdepartementet är medveten om det, enligt Thomas Jansson, men svaret som FUB fått är att föreningen måste jobba för att ersättningen ska öka, istället för att kräva att skatten ska minska.

Med den ekonomi Andreas har säger det sig självt att han blir begränsad. Det som är självklart för många – som att göra en resa ibland, impulsköpa saker, ta en fika på stan eller käka ute – är inget han regelmässigt kan unna sig. Han har en rad intressen, tränar karate och samlar på mynt och pengar, gillar datorer. Men att i längden inte kunna förvänta sig mer i plånboken någonsin, är ingen rolig tanke.

Artikelbild

| Andreas Ruhlander vill att politikerna ska tänka till. Han har inte valt sin diagnos och han vill ha ett bra liv ändå.

– Jag önskar verkligen att jag hade råd att göra mer saker, säger han.

Han har ett budskap till politikerna och det är att de ska tänka till.

Artikelbild

– De ska skärpa sig och tänka lite på oss. Vi har inte valt våra diagnoser och vi vill också leva bra liv.

Ansvaret för Andreas och andra i hans situation är delat mellan stat och kommun. Staten, via Försäkringskassan, står för aktivitetsersättningen som är den största summan. Kommunen står för den så kallade habiliteringsersättningen. Vissa kommuner har helt tagit bort "habersättningen", men några sådana planer tycks inte finnas i Linköping. Inte än i alla fall.

Artikelbild

För kostnaderna för daglig verksamhet ökar eftersom allt fler diagnosticeras. Framförallt med det som kallas neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Alltså diagnoser inom autismspektrat som asperger, adhd och liknande. Förra året kostade daglig verksamhet 3,1 miljoner och alltså något mer i år, enligt omsorgsnämndens ordförande Daniel Andersson (L).

En ökning med 1 krona i timmen för de som finns i systemet nu, skulle betyda en ökad kostnad med 626 925 kronor per år. Det har nämnden inte råd med, enligt Daniel Andersson.

Artikelbild

Koalitionen gör stora och viktiga satsningar för att lyfta människor ur utanförskap och bidragsberoende. Bara under maj har satsningar på nästan 15 miljoner fram till 2018 presenterats. Men till den gruppen räknas aldrig Andreas och hans kompisar.

Daniel Andersson hävdar att Koalitionen har stora ambitioner också för gruppen funktionsnedsatta, men erkänner samtidigt att arbetet med frågorna har stannat av.

– Sedan är det så att de 15 miljonerna är en engångssatsning med målet att de människorna ska kunna försörja sig själva.

En ökning av "habersättningen" skulle däremot kunna få mer permanenta konsekvenser i en budget, konstaterar han.

För att kunna konkurrera om jobb i dag måste man vara på topp. Människor som inte klarar tempot slås ut, även om arbetsförmåga faktiskt finns. I den situationen har Andreas och hans kompis Victor – som har asperger – väldigt små möjligheter att få ett vanligt arbete. Chansen att få ett jobb där en stor del av lönen betalas med lönebidrag är möjligen något större. Men först måste den enskildes arbetsförmåga prövas och sedan ska tillräckligt många företag vilja att anställa personerna om. Enligt Thomas Jansson är det ICA och MAX hamburgerkedja – av stora företag – som tar ett sådant socialt ansvar.

Andreas har gjort en arbetsprövning och också prövat ett jobb. Men just det passade inte honom. Kanske beror det på hans diagnos, kanske berodde det på företaget. Han har inte riktigt funderat över saken. Han tvingades sluta och fick veta att det inte fanns något mer som Jobb- och Kunskapstorget kunde göra för honom. Han beviljades daglig verksamhet.

Han bedömer själv att på rätt ställe och med rätt uppgifter skulle han mycket väl kunna ha ett "vanligt" jobb. Gärna då i en butik som säljer elektronik och teknikprylar. Det är nämligen hans grej.

Å andra sidan, så trivs han jättebra med det han gör. Haken är ju att det inte ger några pengar.

Inom handikapprörelsen är funktionsnedsattas ekonomiska situation väl känd. Men inte av så många utanför. Det har framförts förslag att ge den här gruppen en typ av medborgarlön. Utan att något konkret har inte hänt. Under tiden blir den här gruppen allt fattigare och hamnar i ett allt större utanförskap.

I förordet till rapporten Fångad i fattigdom skriver FUBs ordförande Thomas Jansson:

"Det är rimligt att även personer som fått en tidig funktionsnedsättning och behöver livslångt stöd ska kunna leva gott och få vara delaktiga i samhället. De måste få det stöd och den ekonomi som krävs för ett gott liv och full delaktighet – allt annat är orimligt."