Två veckor gamla Molly sover i mamma Linda Hälls famn, ovetande om dramatiken som uppstod kring henne när hon kom till världen. Men Linda Häll och Peter Johansson har inte glömt Mollys födelse, de har precis börjat landa efter vad de kallar ett ”trauma”.
När Linda Häll för några veckor sedan började få värkar ringde hon förlossningsavdelningen. Då fick hon reda på att US var fullt och att hon skulle föda på Vrinnevisjukhuset i Norrköping, cirka en timmes bilfärd från hemmet.
Lindas och Peters första barn föddes på 50 minuter och eftersom den förlossningen gått så snabbt hade de tidigare talat med en barnmorska om risken att det skulle hända igen. Dessa uppgifter fanns i journalen som barnmorskan på US läste när Linda ringde och sa att det var dags för andra barnet.
– Ändå skulle jag till Norrköping, det var inte förhandlingsbart, säger Linda Häll.
Stannade på en parkering
Linda och Peter satte sig i kombin, men redan i Linköping kände Linda att barnet ville ut.
– Jag tänkte att jag kanske skulle svänga av till US ändå. Det är säkrare att föda i korridoren än på motorvägen, säger Peter.
Men där i bilen gjorde Linda och Peter som barnmorskan sagt. De körde mot Norrköping. Det var mycket trafik och i höjd med Norsholmsbron insåg de att de inte skulle hinna fram.
– Jag var livrädd, både för min och för barnets del. Barnet kom snabbt även den här gången. Jag befann mig i den situation jag hade velat undvika, säger Linda.
När de kom till Klockartorpet blev Linda inburen i en ambulans och några minuter senare var barnet fött. Peter stod utanför och försökte titta in genom en ruta.
På en informationsträff innan förlossningen hade Linda hört att vissa kvinnor blev hänvisade till Norrköping för att föda, och tvärtom, när det var fullt.
– Barnmorskan sa att det hände fem till åtta gånger per år, säger Linda.
Vill inte föda igen
När Molly väl hade fötts menade en sjuksköterska på ViN att det antalet var ”en underdrift”.
– Enligt henne händer det var och varannan dag, säger Peter.
Under de två veckor som gått sedan Mollys födelse har Linda och Peter tänkt mycket på händelsen.
– Molly skrek inte när hon föddes så ambulans-killarna gav henne massage. Vad hade hänt med henne om jag fött i bilen? säger Linda.
Hon är besviken på sjukvården som hon tappat förtroendet för.
– Jag hade berättat att första förlossningen gick snabbt, men det tog man inte hänsyn till. Vad är då poängen med att man pratar med en barnmorska om sin oro? Det känns som spel för gallerierna.
Peter klandrar sig själv för att han fortsatte med Linda i bilen, trots att hon hade svåra smärtor.
– Jag skulle åkt till Linköping i alla fall.