Ljusen släcks. I ett långt steady cam-svep får vi följa de tre vännerna Pål, Lena och Johnny under en blöt utekväll på Andra Lång-gatan.
Partydefibrilatorn i Ram-lar sparkar igång i bakgrunden och vår resa i spåren efter Håkan Hellström är igång.
Pål är en bortkommen Gbg-bohem tillika GAIS-supporter med svarta lockar och en osviklig förmåga att sätta ord på känslor. Men filmens huvudperson har inte mer gemensamt med Håkan än att vi ska förstå varför Känn ingen sorg blev till.
Skeptisk i början
Pål kämpar för att komma över sin scenskräck samtidigt som ett triangeldrama med Eva – en tvättäkta femme fatale – och Lena, ”the girl next door”, söker sin lösning.
Att ”Johnny med amfetaminet” också visar sig vara ”Evas hjärtas låga” gör inte saken enklare. Pål bor med sin feskargöbbe till farfar eftersom hans föräldrar är Saknade te havs sedan många år.
Referenserna haglar i filmen, och det gäller att kunna sin Håkan för att de inte ska flyga en över huvudet. Men panelen är överens om att filmen både kan och bör ses av de flesta.
– Den var verkligen svinbra, konstaterar Lovisa Wirén efter att ridån har fallit och fortsätter:
– Inte bara för att det var Håkan Hellström, det var mest ett extra plus.
Jens Nissen var skeptisk till en början men säger att Känn ingen sorg vann en arbetsseger.
– Jag är faktiskt positivt överraskad. När jag hörde talas om idén verkade det krystat.
Inte mycket sång
– De som inte har lyssnat så mycket kommer nog också att tycka om den, säger Andrea Jinstrand.
För att vara en film om musik brister karaktärerna ogärna ut i sång, musiken kommer ofta i form av liveuppträdanden. Ett av få undandag är när Pål och Eva förälskar sig till Nu kan du få mig så lätt i Poseidons skugga. Med andra ord, Håkanhalten skulle kunna ha varit bra mycket högre, men panelen är nöjd.
– Jag trodde att Håkans låtar skulle gå i bakgrunden, men det är ju filmens egna versioner, säger Jenny Johansson Enell förtjust.
Jens Nissen och Sofie Andersson är också nöjda med de få låtar som inte var signerade Hellström.
Uppsminkat Göteborg
– Jag tycker väldigt mycket om A new England (av Billy Bragg). Jag höll med Pål när han sa till Eva att det är en låt som är svår att misslyckas med, säger Sofie.
Historien utspelar sig i ett uppsminkat Göteborg. Knarklangaren Johnnys vintagevåning någonstans vid Röda sten är osannolikt fräsig och erbjuder vykortsvyer över Älvsborgsbron, som faktiskt spelar en roll i sig.
– Det var en reklamfilm för Göteborg. Jag har bott där och nu tänker jag bara: ”Varför flyttade jag därifrån?”, säger Jens.
Filmen har varit en vattendelare bland kritikerna. Panelen sällar sig till hyllningskören, men det finns invändningar.
Öppet slut
Jenny vet inte vad hontycker om det öppna slutet,medan Jens tycker att filmen kunde varit mer öppen.
– Det är mycket peka med hela handen, och karaktärerna är ganska förutsägbara. Samtidigt fångade storyn låtarna bra, de är ju väldigt romantiska och yviga, menar han.
– Johnny kändes lite cheesy, han var en lite för perfekt kompis. Det var bra att han fick en dipp mot slutet, säger Sofie.
– Det som jag störde mig på var Eva, utifrån låttexterna hade jag föreställt mig att hon skulle vara mer godhjärtad, säger Lovisa.
Det går inte heller att bortse från könstereotyperna i filmen. Pål är det typiska manliga geniet och Eva använder sin sexualitet för att uppnå sina mål.
– Men det var bra att Lena fick ta plats och bli lite arg mot slutet, tycker Sofie.
Invändningarna till trots så lämnar panelens yngre halva bion helt lyriska.
– Jag kan inte minnas när jag grät så här mycket senast, men det var nog under en Håkankonsert, säger Lovisa.