Mikael Behrendtz är onkologläkare på barnkliniken på Universitetssjukhuset i Linköping. Under de senaste 20 åren har han träffat i stort sett alla barn som fått cancer i Östergötland, Kalmar och Jönköpings län. I snitt insjuknar 30 barn om året i vårt område.
Han har sett tre av fyra lämna sjukhuset återställda, men han har också upplevt, när fjärde barnet inte klarat den tuffa kampen mot sjukdomen.
Inte lika stora framsteg
- Framstegen har inte varit lika stora sedan jag blev barnonkolog. Under 90-talet planade den snabba och positiva utvecklingen ut och sedan dess kan vi nog säga att vi befinner oss på en platå. Vi tvingas fortfarande ge upp ibland.
När överlevnadsprognosen blivit så mycket bättre kan det ibland vara lätt att hoppa över det faktum att cancer är en farlig sjukdom, och att det är ett mycket dramatiskt besked som skapar totalkaos i familjen som drabbas. När ett barn är nyinsjuknat pratar Mikael Behrendtz därför alltid om döden med hela familjen.
- Det är ändå den fråga som finns i tankarna. Jag tror att det är viktigt att ta upp den på en gång, så att den drabbade familjens rädslor kommer upp på bordet. Och vi kan ju aldrig lämna några garantier att det inte ska hända.
Trots det tycker han inte att det är tungt att vara läkaren som måste hantera familjernas sorg.
Ödmjukhet
- Man känner en stor ödmjukhet när man handskas med livet och döden. Och jag kan bara göra så gott jag kan.
Men sjukvården behöver inte längre möta oroliga föräldrar med samma uppgivenhet som på 60-talet. I dag finns väl beprövade metoder att bekämpa de vanligaste cancerformerna. Gemensamma nordiska och i vissa fall europeiska så kallade behandlingsprotokoll finns för de två vanligaste cancerformerna bland barn, leukemi och hjärntumör. För lite mer ovanliga cancersorter kan behandlingsplanen se likadan ut över hela världen. Ett har de flesta behandlingarna gemensamt: De är tuffa, ibland på flera år, men de ger resultat. Behandlingsplanen ger familjen något att fokusera sin oro på. Och ta ett steg i taget.
- Eftersom barncancer är så pass ovanligt har vi ett väl utvecklat samarbete både inom landet och över nationsgränserna. Det finns ingen prestige mellan oss onkologer. Inget behov av att hävda att jag kan allt själv. Vi tar all hjälp vi kan få. Och vissa mer ovanliga cancersorter ser vi till att några få kirurger i Sverige tar sig an för att de ska få den erfarenhet som krävs för att kunna ge bästa möjliga resultat.
Förbättrad röntgen
Även om framstegen inom cancervården kommer i långsammare takt händer det fortfarande positiva saker:
- Den stora förbättringen under senare år har vi fått på röntgensidan. Den nya avancerade datortomografin och magnetkameran har gjort att vi har fått en mycket säkrare kartläggning av cancerns utbredning. Förr famlade vi lite mer i blindo.
Det innebär att man nu kan planera behandling för ett mer begränsat område, när man ser tumörens utbredning både vid diagnos och vid senare behandlingsuppföljningar.
Tuff behandling
- Men när det gäller läkemedel (cytostatika) skjuter vi fortfarande rätt brett för att vara på den säkra sidan. Det är ofta en oerhört tuff behandling där vi i stället lärt oss mer och mer hur vi kan hantera och följa upp de oundvikliga biverkningarna.
Och i flertalet fall går det bra. När behandlingen är till ända kan familjen lämna sjukhusvården och återgå till ett mer normalt liv. Efter ett antal år med regelbundna kontroller blir man friskförklarad.
Men ibland måste sjukvården ge upp. Trots behandlingen blir barnet inte botat.
Då kommer de svåra etiska övervägandena för läkaren: hur länge ska behandlingen fortsätta, hur mycket kan jag begära att patienten ska orka med, när måste jag säga stopp?
- För mig är det aldrig enkelt men jag skulle aldrig utsätta ett barn för något plågsamt om jag inte tror att barnet har nytta av det. Då avbryter jag. Beslutet är alltid mitt, men görs i diskussion med familjen. Ofta förstår föräldrarna. Behandlingen är en lång process som föräldrarna deltar i hela vägen. Vi har inga ess i rockärmen som vi inte informerat om.
Men det finns också en och annan som inte vill acceptera. Då tar Mikael Behrendtz den konflikten även om han riskerar att bli anmäld:
- Sådana tillfällen är väldigt få och för mig är det inga svåra beslut. Jag måste alltid tänka på barnets bästa.