- Det var jättejobbigt, jag kände mig väldigt begränsad och instängd, jag kunde inte andas. Jag var fyra år när jag kom till Sverige och tog till mig mycket av det svenska samhället. Min familj tycker att jag är försvenskad.Samira kallades hora när hon hälsade på killkompisar ute. Pappan sa att hon inte var värd att leva. Hon blev slagen, och önskar att hon bara blev det.- Det var psykisk misshandel i flera år. Det spelas upp om och om igen, alla ord, alla röster som kränkt mig. Det har satt sig som ett klistermärke på mitt huvud.Flera insatta personer vi talat med anser att flickans berättelse beskriver en typisk hedersproblematik: allt hårdare kontroll ju äldre hon blir. Våld, hot och planerat bortgifte. Sådana ärenden måste hanteras med silkesvantar, annars kan det gå riktigt illa. När socialtjänsten får in en anmälan om hedersvåld ska den - innan en utredning startar och föräldrarna måste kontaktas - först göra en noggrann riskbedömning, enligt länsstyrelsens råd. Inga kontakter med föräldrar ska tas innan det står klart att det inte innebär en ökat hot mot flickan.Ingående frågor bör ställas och släktförhållanden kartläggas. Socialtjänsten uppmanas att tro på flickans ord och alltid utgå från skyddsbehovet.Vi har tagit del av socialtjänstens utredning i fallet. Den visar att socialtjänsten i Linköping tar kontakt med pappan redan dagen efter hennes anmälan.Socialkontoret har då redan bedömt att Samira inte är i behov av skydd. Utan att träffa henne igen.Bedömningen grundar sig på att socialtjänstens menar sig ha "god kännedom om henne och hennes familj", och att Samira inte förut, under tidigare kontakter med socialkontoret, berättat om hedersrelaterat våld. Tvingades ljuga
- Jag har aldrig vågat säga något, alltid skyddat min familj. Jag tvingades att säga att allt var bra, förklarar Samira i dag.När socialtjänsten träffar pappan förnekar han hederstänkande. Han säger att han inte kan "se vilken kille i deras släkt som skulle vilja gifta sig med henne utifrån allt som hänt." I ett senare telefonsamtal med socialtjänsten kallar pappan sin dotter för "hora."Missförhållanden hemma finns dokumenterade sedan tidigare. Efter Samira självmordsförsök tog familjen avstånd från henne. Pappan har sagt att han "skäms så för sin dotter." Socialkontoret pratar nu flera gånger med föräldrar och syskon och hör deras version. Men i kontakten med Samira diskuteras bara jourhemsalternativ. Handläggarna är tydliga med att inget skyddat boende behövs. Anmälan av polisen
De hot som Samira berättat om tas inte upp med henne igen förrän månader senare - efter att polisen hört av sig till socialtjänsten. Polisen har då upprättat en anmälan mot föräldrarna och bedömt att det finns en "hög risk" att Samira skulle kunna bli utsatt för hedersrelaterat våld.- Socialen borde förstå själva att pappa inte går till dem med öppna kort. De har träffat min pappa några få gånger, jag har bott med honom i 16 år. Jag vet hur han funkar, säger Samira. Efter ett besök på kvinnojouren antecknar socialkontoret att Samira "hävdar att hon är mycket rädd, så rädd att hon alltid har någon med sig när hon går ut."Skälet till att Samira inte vågar gå ut ensam är att handläggarna talat om för familjen var hon är. De har uppgivit adressen och nu är Samira rädd för sitt liv.- Jag har sett en kompis till en släkting i området, som egentligen inte har något att göra här. När han såg mig började han ringa och följde efter. Jag blev jätterädd, de är ute efter mig, säger hon.Hot om att föras ut ur landet mot sin vilja, till exempel för giftermål, ska betecknas som ett akut hot, och är ett starkt skäl till omedelbart omhändertagande enligt LVU, Lagen om vård av unga. Vill bli socionom
Det krävs för att Samira ska kunna få skyddad identitet gentemot föräldrarna. Det är det Samira vill - byta namn, stad och liv. Hon vill gå i skolan och äntligen få möjlighet att fokusera på studierna. Hon vill bli socionom.Men nu vill socialtjänsten tvångsomhänderta henne för hennes "eget beteende". Ett sådant beslut fattas när någons beteende är farligt för personen själv. Det innebär tvångsvård. Socialnämndens behandlingsutskott tar upp frågan den tionde februari, och länsrätten fattar beslut.Veckan efter beskedet har Samira skakat, gråtit och spytt. - Det har varit den värsta veckan i mitt liv. Jag vet inte vad jag ska behandlas för. Jag har sökt hjälp och sagt så mycket. Vad ska jag säga mer? De lyssnar ju ändå inte, utan kränker mig gång på gång. De har kränkt mig lika mycket som min familj, säger hon.Hon talar samlat och orden kommer i rask takt. Insvept i en pläd ser hon ut att frysa.I förra veckan kallades polis och ambulans till kvinnojouren sedan Samira hamnat i ett chocktillstånd och inte kunde röra sig. Skälet var en akut rädsla för att bli skadad av sin familj, och polisen sökte vid huset med hundar för att lugna henne. Både mamman och pappan är brottsmisstänkta för misshandel och olaga hot, alternativt grov fridskränkning. Enligt åklagare Helene Gestrin förnekar båda brott.Efter att Samira förhörts i förra veckan utrustade polisen henne med ett larm.- Jag vet aldrig om de vill skada mig eller ta mig ut ur landet, jag vet inte vad som rör sig i deras huvuden. De är kapabla till allting. Det är min familj, som egentligen ska vara den trygga punkten.