Massakern på Utöya var en så extrem händelse att ingen övningsledare i världen kunde ha tänkt ut den. Timmarna innan hade en annan stor katastrof redan skett, en bomb hade exploderat i Oslos regeringskvarter.
Komplicerad situation
När larmet kom att en man utklädd till polis gick omkring och avrättade ungdomar på ett läger måste polisen förbereda sig på en insats som kunde bli svår och farlig. Dessutom visade det sig att det skedde på en ö, vilket gjorde transportfrågan komplicerad. Ingen visste hur många skadade och döda det rörde sig om, bara att det var väldigt många.
- Jag har stor respekt för de svårigheter som den norska polisen ställdes inför. Utöya visar hur komplexa sådana här situationer kan vara, säger Conny Dahl, tf operativ chef på polisen i Östergötland.
- Det handlar inte bara om att skicka iväg några poliser till rätt ställe. De måste vara rätt utrustade och ha fått rätt information för att kunna lösa uppgiften, fortsätter han.
Vid stora händelser bildar polisen en stab som leder arbetet enligt fasta rutiner. Stabsarbetet kan växlas upp till en katastroforganisation som har fortlöpande kontakt med rikskriminalpolisen, RKP, om eventuellt behov av extra resurser från andra delar av landet. RKP kan till exempel besluta att kalla in den nationella insatsstyrkan.
Viktig samordning
Den största svårigheten vid många katastrofer är samordningen mellan polis, sjukvård, räddningstjänst och andra inblandade. Här har länsstyrelsen ansvaret. Även där bildar man en stab som ska ha överblick och leda samordningen.
- Staben ska skapa en bild av läget i länet och hålla kontakt med regeringskansliet som kan fatta beslut om att skicka extra resurser, säger Jenny Knuthammar, tf försvarsdirektör på länsstyrelsen.
Har inga båtar
Men om en massmördare skulle gå lös på en ö i någon av länets sjöar så skulle en snabb polisinsats vara det viktigaste av allt.
- Det handlar om att snabbt kunna samverka med andra myndigheter och privatpersoner, säger Conny Dahl.
- Det är väldigt svårt att förbereda sig för en så extrem händelse som den på Utöya. Men vi ska med
intresse läsa 22-julikommissionens rapport, den kan vi säkert lära oss mycket av, säger Jenny Knuthammar.