Astrid Blomberg Cedergren hade cyklat sjĂ€lv till skolan, precis som hon brukade. Klasskamraten Lydia Wallin var inte riktigt lika kavat â de var trots allt bara Ă„tta Ă„r gamla â men hon var redan pĂ„ plats i den lĂ„ga skolbyggnaden, förvĂ€ntansfull inför skoldagen.
De gick i 1â2B â Astrid i blĂ„ gruppen och Lydia i lila. Klassen var ny för hösten, eftersom en rad smĂ„skolor och förskolor pĂ„ T1-omrĂ„det hade slagits ihop. Fem av skolorna hade blivit Tunvallaskolan.
Dagen började med lÀsgrupper. Fem barn i varje grupp. NÀstan varje. I Lydias grupp var de bara fyra denna morgon. Hon noterade att Mohammed inte hade kommit Àn, men det var precis som det skulle. Lydia och Mohammed hade gÄtt i samma klass Ànda sen sexÄrs pÄ Duvslaget och han var alltid sen.
Ingen vanlig arbetsdag
à tta grader i luften. Nordlig vind, fyra sekundmeter. Sprucket molntÀcke och lÀtt regn.
VĂ€dret i Linköping pĂ„ tisdagsmorgonen den 19 oktober 2004 var med andra ord som det brukar vara pĂ„ hösten i Ăstergötland: SmĂ„ruggigt.
Polismannen Claes Solid var instÀlld pÄ en helt vanlig arbetsdag. Han hade 18 Är i yrket och arbetade som yttre befÀl. Det var han som skulle hÄlla ordning pÄ polispatrullerna som, efter den sedvanliga utsÀttningen, rullade ut frÄn polishuset pÄ Garnisonen. Klockan nÀrmade sig Ätta och han och kollegan Äkte ut frÄn den södra utfarten, svÀngde vÀnster in pÄ Söderleden mot Berga. DÄ kom anropet.
Visst lÀt det allvarligt. Men Claes Solid visste att de första uppgifterna som kom in till lÀnskommunikationscentralen via SOS kunde vara överdrivna, ibland rent av missvisande.
â MĂ„nga gĂ„nger Ă€r det inte sĂ„ allvarligt som det sĂ€gs i anropet. Men det kan ocksĂ„ vara Ă„t andra hĂ„llet. Betydligt vĂ€rre, sĂ€ger han.
Polisbilen hade hunnit ett stycke in pÄ Söderleden nÀr de första mer detaljerade uppgifterna kom.
â Det var nĂ„got om slagsmĂ„l. Och att en kniv hade anvĂ€nts.
Claes Solid, som var vÀl bekant med Linköpings gatunÀt, uppfattade till en början att brottsplatsen skulle vara belÀgen pÄ à gatan, den krogtÀta gatan mitt i centrum. NÀr patrullen hunnit fram till Berga centrum fick han klart för sig att det pÄstÄdda knivbrÄket skulle pÄgÄ nÄgon helt annanstans.
â Ă sgatan. Det var ingen vanlig adress för oss.
Uppgifterna om vad som skulle utspela sig pÄ à sgatan, en liten oansenlig och föga kÀnd gatstump pÄ Kanberget, kantad av villor och höga buskar, var illavarslande.
â Vi fick uppgifter om att en kvinna och ett barn skulle vara inblandade. De skulle vara knivskurna. Vi blĂ„ste pĂ„ lite extra.
"Vad fan, tÀnk om..."
Peter Hermansson hade just kommit till brandstationen vid StÄngÄn. Han arbetade som ambulanssjukvÄrdare och var lika rutinerad som Claes Solid. 18 Ärs erfarenhet av brÄdskande sjukdoms- och olycksfall. Rutinerna satt i ryggmÀrgen och dagsformen var bra.
De stod vid ambulanserna. Pratade och skojade med varandra, precis som vanligt. DÄ kom larmet. Peter Hermansson och hans kamrat var först pÄ tur, hoppade in i bilen och körde i vÀg. à sgatan var en ny adress. Peter fick vara kartlÀsare.
â En pĂ„gĂ„ende misshandel Ă€r alltid allvarligt. Men vi hade inte den minsta susning om allvarlighetsgraden.
Polismannen Claes Solid har i efterhand förbannat det faktum att befÀlsbilen denna dag var en reservbil. Den var, till skillnad frÄn den ordinarie bilen som var inne pÄ verkstad, inte utrustad med videokamera som kunde filma under fÀrd.
â Man har tĂ€nkt en del tankar. Vad fan, tĂ€nk om bilen hade varit utrustad med en kamera! Vi kunde eventuellt ha mött gĂ€rningsmannen och dĂ„ hade vi haft honom pĂ„ film.
"Pojken Àr död!"
De tvÄ första polisbilarna kom fram till à sgatan nÀstan samtidigt. Claes Solid klev ur den första och försökte att bilda sig en uppfattning om vad som hÀnt. NÄgon gÀrningsman verkade inte vara kvar pÄ platsen.
â Jag sĂ„g att det var nĂ„gra personer dĂ€r uppe pĂ„ backkrönet. Civila mĂ€nniskor sĂ„ att sĂ€ga. Sedan sĂ„g jag kvinnan som lĂ„g pĂ„ marken.
Kvinnan pÄ marken, 56-Äriga lÀraren Anna-Lena Svenson som nÄgra minuter tidigare lÀmnat sin bostad och var pÄ vÀg till jobbet nÀr hon angreps, lÄg i en halvsittande stÀllning.
â Hon var absolut vid medvetande och hon pratade. Jag kunde inte se att hon var skadad. Jag sa till en kollega att ta hand om henne.
Claes Solid skyndade vidare. NĂ„gra meter bort stod en kvinna och bredvid henne lĂ„g ett barn pĂ„ den regnvĂ„ta asfalten. Kvinnan sa att hon var sjuksköterska. Sen sa hon: âpojken Ă€r död, pojken Ă€r dödâ.
à ttaÄrige Mohammed Ammouri hade varit pÄ vÀg till skolan nÀr han överfölls av mördaren. Han lÄg pÄ mage pÄ marken med en ryggsÀck pÄ ryggen.
â Jag vĂ€nde pĂ„ honom för att sjĂ€lv ta reda pĂ„ om det var sĂ„ illa som kvinnan sagt. Det var ingen tvekan. Pojken var död, sĂ€ger Claes Solid.
"Vi mÄste prioritera"
AmbulanssjukvÄrdaren Peter Hermansson hade anlÀnt till platsen nÀstan samtidigt som polisen. Han visste att ytterligare ambulanser var pÄ vÀg. Han tog sikte pÄ den polisman som stod lÀngre bort pÄ à sgatan och passerade kvinnan som lÄg pÄ marken.
â Den blicken kvinnan ger mig kommer jag att bĂ€ra med mig för alltid. Hon tittade pĂ„ mig med ögon som gör att man helst av allt vill stanna. I det hĂ€r fallet drevs vi av viljan att hjĂ€lpa fler. Vi visste att vi mĂ„ste prioritera och vi visste att mer resurser var pĂ„ vĂ€g. Vi kĂ€nde inte att vi lĂ€mnade henne i sticket, sĂ€ger han.
Peter Hermansson och hans kollega gick fram till Claes Solid som just insett att utsikterna att rÀdda livet pÄ Mohammed Ammouri var obefintliga.
â Vi konstaterade att pojken saknade andning och puls. Men vi vidtog de mĂ„tt och steg som vi ska vidta enligt vĂ„ra rutiner. Ă terupplivning, hjĂ€rt- och lungrĂ€ddning, konstgjord andning.
Dödsbudet nÄr skolan
För Karin Olanders hade hösten varit intensiv. Hon var ny skolomrÄdeschef över T1-omrÄdets nyorganiserade skolor och det var mycket att fÄ ihop. Tunvallaskolan, med elever frÄn förskoleklass till tvÄan. Fridtunaskolan med mellanstadiet. Tornhagsskolans högstadium. Plus flera förskolor.
Klockan nio satt hon som vanligt pÄ kontoret mellan Tunvalla och Fridtuna, nÀr telefonen ringde. En av omrÄdets förskolerektorer meddelade att en av eleverna tycktes ha blivit knivskuren pÄ vÀg till skolan. Karin Olanders son gick pÄ Fridtuna och hade just den vÀgen till skolan ⊠För en sekund kÀndes det som att blixten slog ner i henne innan hon kom pÄ: han Àr ju hemma och sjuk!
Hon gick in i yrkesrollen, lÀmnade allt och tog sig ner till Tunvallaskolan. Polisen var redan dÀr.
â Ingen visste vad som hade hĂ€nt. Bara att ett barn hade blivit knivhugget, men inte vem det var. Ett tag trodde vi att det var nĂ„gon pĂ„ mellanstadiet, sĂ€ger hon.
Tunvallaskolans rektor Katarina HĂ„gfeldt-Collin satt i ledningsgruppsmöte nĂ€r en kollega kom in. âHar ni hört? NĂ„got hemskt har hĂ€nt.â Fler och fler oroliga lĂ€rare hörde av sig efter att ha nĂ„tts av ryktena.
â Men jag visste ju inte om det berörde oss, sĂ€ger Katarina HĂ„gfeldt-Collin.
NÀr polisen kom en stund senare förstod hon allvaret. BÄde hon och kollegorna agerade rationellt. à ren innan hade personalen varit med om andra krisartade hÀndelser. Det ihop med att Tunvallaskolan var helt nybyggd gjorde att allt var genomgÄnget och pÄ plats: krispÀrmen och alla klasslistor och kontaktuppgifter. Det gjorde ocksÄ att personalstyrkan var extra sammansvetsad, eftersom mycket av det senaste halvÄret hade gÄtt ut pÄ att jobba ihop det nya teamet.
Skolledningen började med att undersöka hos de anstÀllda utan att rakt ut sÀga vad som hade hÀnt. De ville inte sprida panik. Uteslutningsmetoden gjorde att de snabbt hade ett namn pÄ vem det kunde handla om. De visste ju vem som inte hade kommit till skolan. Men det gick inte att gÄ ut med det innan det var bekrÀftat. Fokus hamnade i stÀllet pÄ att lÄsa skolan och se till att eleverna inte gick ut pÄ rast.
â Det var ju faktiskt en vettvilling som gick lös, sĂ€ger Karin Olanders.
âNĂ€stan lite absurtâ
Mikael Svensson, pressfotograf pĂ„ Corren, hade börjat arbeta tidigare Ă€n vanligt. Gratistidningen Extra Ăstergötland kom ut med sitt första nummer och han och en kollega var pĂ„ resecentrum för att göra ett reportage om kolportörerna. Han gjorde sig ingen brĂ„dska, tog sina bilder och satte sig i bilen för att Ă„ka till redaktionen.
Mikael Svensson befann sig pÄ JÀrnvÀgsavenyn nÀr det sprakade till i polisradion.
â Jag hörde att de drog ett ambulanslarm. TvĂ„ personer skulle vara knivskurna pĂ„ Ă sgatan.
NÀr Mikael Svensson kom fram till à sgatan mötte han en ambulans.
â Jag visste det inte dĂ„, men det var ambulansen som Anna-Lena Svenson lĂ„g i.
Correns pressfotograf fick snabbt syn pÄ Claes Solid och nÀrmade sig försiktigt. Han kunde ocksÄ se att ambulanspersonal var i fÀrd med att lasta en patient som verkade vara svÄrt skadad.
â Jag sĂ„g att det var en liten pojke pĂ„ bĂ„ren och tĂ€nkte: Det hĂ€r kan jag inte visa pĂ„ bild.
Mikael Svensson backade nÄgra steg. Att det intrÀffat nÄgot förfÀrligt stod klart för honom. En bild mÄste tas, Àven om det tog emot.
â Jag passade pĂ„ att ta en bild nĂ€r en ambulanskille lutade sig ner och skymde pojken.
âAmbulanskillenâ visade sig senare vara ambulanssjukvĂ„rdaren Peter Hermansson.
Mikael Svensson stannade pÄ platsen i ett par timmar. Höll sig i bakgrunden. Ville inte störa.
â Det var höst och mycket fĂ€rger. Det var nĂ€stan lite absurt. HĂ€r hade tvĂ„ personer blivit knivskurna och sĂ„ var det sĂ„ otroligt vackert. Det stĂ€mde inte riktigt.
En mystisk kund
Ăven Dick Ettelman hade kommit tidigt till jobbet. Han drev sedan sex Ă„r tillbaka den lilla Ica-affĂ€ren pĂ„ DjurgĂ„rdsgatan. Ica Matbiten. För honom innebar tisdagar extra mycket jobb. Det var dĂ„ den stora varuleveransen kom. Han och personalen slet i butiken. Plockade upp varor pĂ„ hyllorna. De hade vare sig tid eller anledning att titta ut genom de stora skyltfönstren.
â Vi mĂ€rkte ingenting förrĂ€n vi öppnade klockan nio. Första kunden var en dam som sprang in och skrek: Det har hĂ€nt ett mord hĂ€ruppe. Jag tror det Ă€r tvĂ„ stycken som Ă€r döda. Hon var helt uppriven och det var ju knappt att man trodde att det var sant. Det lĂ€t sĂ„ konstigt.
Den konstiga tisdagen skulle snart bli Àn mer konstig.
â Det var en annan sak som var vĂ€ldigt mystisk den dĂ€r morgonen. Strax efter att vi hade öppnat kom det in en kille med en grĂ„ luvtröja. Jag har aldrig sett honom vare sig förr eller senare. Han kan ha varit i 20-Ă„rsĂ„ldern och gjorde ett skyggt intryck. Han gick runt i butiken och jag tror att han köpte en lĂ€sk.
Dick Ettelman, som har förhörts av polisen tvÄ gÄnger och lÀmnat alla uppgifter han kan komma pÄ, har aldrig riktigt kunnat frigöra sig frÄn misstanken att den okÀnde kunden hade nÄgot med hÀndelserna pÄ à sgatan att göra.
â Men samtidigt, det verkar ju rĂ€tt korkat om han lĂ€gger mössan hĂ€r och sedan gĂ„r in och köper en dricka. SĂ„ kall kan vĂ€l ingen vara?
Mössan, ja. Mördarens mössa. Den spelade och spelar fortfarande en stor roll i den gigantiska polisutredningen.
â En av mina anstĂ€llda gick ut för att hĂ€mta tidningarna. Hon kom in och berĂ€ttade att det lĂ„g en blĂ„ mössa i tidningsstĂ€llet. Det skulle vara blod pĂ„ mössan. Det ringde en klocka direkt.
Dick Ettelman skyndade sig ut genom entrén och fram till tidningsstÀllet som innehöll en bunt exemplar av gratistidningen Metro. Han öppnade inte locket, men kunde genom rutan se att det verkligen lÄg en stickad mössa i stÀllet. Han ringde till polisen.
â De sa Ă„t mig att stanna kvar vid tidningsstĂ€llet. De kom nĂ€stan direkt.
Ett kriscenter upprÀttas
NÀr Fredrik Wastesson strax efter klockan tio fick samtalet frÄn sin chef Karin Olanders hade det precis blivit bekrÀftat: det var en pojke frÄn Tunvallaskolan som blivit mördad. Mohammed Ammouri i klass 1-2B.
Fredrik hade lĂ€mnat sin dotter pĂ„ förskolan och Ă„kt hem igen för att bĂ€dda ner sig. Kombinationen av att sjunga i rockband och skola in barn pĂ„ förkylningstĂ€t förskola var inte den bĂ€sta â sen en vecka var rösten mer eller mindre försvunnen.
Dessutom var hans fru höggravid, familjen höll pÄ att flytta och hans pappa hade just fÄtt ett allvarligt cancerbesked. Han var verkligen inte pÄ topp, och det kÀndes som en dÄlig idé att Äka till jobbet.
â Du behöver inte sĂ€ga nĂ„got. Du behöver bara komma hit, sa Karin Olanders, och sĂ„ fick det bli.
Egentligen var han anstĂ€lld pĂ„ Fridtunaskolans mellanstadium, och hade börjat sĂ„ sent som i september. Skolkuratorsjobbet var roligt, men stressigt och intensivt. Ăven de vanliga dagarna.
NÀr han nu kom till skolan gick han rakt in i personalrummet via en bakdörr. Alla var samlade. Det gÀllde att tÀnka pÄ allt. Fredrik gick bland annat runt och informerade lokalvÄrdarna.
â Ingen hade tĂ€nkt pĂ„ dem och de visste ingenting om vad som pĂ„gick.
Rollen som omrĂ„deschef var ifrĂ„gasatt. RĂ€ckte det inte med rektorerna â varför skulle de behöva en chef ocksĂ„? Nu blev det tydligt att det behövdes folk pĂ„ olika nivĂ„er. Karin Olanders gjorde att rektorerna kunde Ă€gna sig Ă„t det som var viktigast för dem â skolorna och eleverna.
Kommunens kristeam kom. Folk frÄn nÀrliggande Tomaskyrkan stÀllde upp. En styrka med extrapersonal kallades in bara för att kunna ringa till alla förÀldrar.
Karin Olanders upprÀttade kriscenter pÄ Fridtunaskolan för att inte ha det pÄ den direkt drabbade skolan.
â Vi förstod snabbt att det skulle bli stort och att mĂ„nga mĂ€nniskor skulle bli inblandade. Vi blev en kommunorganisation fast vi var en skolorganisation. Socialen och alla kom. Hur skulle vi jobba bra och omhĂ€ndertagande mot familjen och syskonen?
Skolkuratorn Fredrik Wastesson var med i Mohammeds klass men dokumenterade ocksÄ krishanteringen och var ett bollplank till personalen.
â âGör jag rĂ€tt nu?â tĂ€nker mĂ„nga, och min roll var vĂ€l att sĂ€ga âja, det blir braâ.
PÄ ett sÀtt var det förstÄs en kaosartad situation, men inne pÄ skolomrÄdet vittnar alla om att det rÄdde stort lugn.
â Barnen kunde inte ha haft det bĂ€ttre. Personalen i skolan plockade fram sitt allra bĂ€sta de veckorna, sĂ€ger Fredrik Wastesson.
â De kĂ€nde barnen sĂ„ vĂ€l, hanterade deras frĂ„gor och kunde sen fortsĂ€tta med vardagen. Man behövde ha ett varmt hjĂ€rta och ett kallt huvud. SĂ„ var det faktiskt, sĂ€ger rektor Katarina HĂ„gfeldt-Collin.
âNĂ„got var inte rĂ€ttâ
I Lydia Wallins lÀsgrupp pÄ Tunvallaskolan hade grÀnsen nu passerats. 5-10 minuter var normalt. Efter en halvtimme började barnen spekulera. Hade Mohammed ramlat pÄ vÀgen? Kunde han ha brutit benet?
En extralÀrare lÀste för Lydias grupp. Plötsligt kom en annan lÀrare in och viskade nÄgot till henne. Hon tittade ner i marken.
â Jag hade nĂ„n Ă€cklig kĂ€nsla av att nĂ„t inte var rĂ€tt. Det var jĂ€tteobehagligt, minns Lydia.
De samlades i sina fÀrggrupper. Astrid Blomberg Cedergren var i blÄ gruppen, precis som Mohammed, men han var inte dÀr. Förklaringen kom direkt.
â LĂ€raren sa âvĂ„r Mohammed har blivit mördadâ. Precis sĂ„. Det har etsat sig fast, sĂ€ger Astrid.
â Det Ă€r ofattbart hur en lĂ„gstadielĂ€rare ska behöva sĂ€ga sĂ„ till ett gĂ€ng Ă„ttaĂ„ringar, sĂ€ger Lydia.
I Mohammeds klass förstod barnen precis vad som hade hÀnt. Deras Mohammed hade blivit mördad.
â Alla bröt ihop och la sig ner pĂ„ golvet och grĂ€t, sĂ€ger Astrid Blomberg Cedergren.
â Mohammeds nĂ€rmsta vĂ€n var helt förstörd. Han ville inte röra sig ur flĂ€cken. Ăldre kanske tror att man inte förstĂ„r nĂ€r man Ă€r sĂ„ liten, men det gör man, sĂ€ger Lydia Wallin.
LĂ€rarna grĂ€t ocksĂ„. Att skolledningen uppfattade personalstyrkan som lugn och professionell hĂ„ller barnen med om â lĂ€rarna var omhĂ€ndertagande â men de hade inga ambitioner att hĂ„lla sina kĂ€nslor inne inför barnen.
â Det var bra. De visade sig sĂ„rbara. De var ocksĂ„ helt förstörda, minns Astrid Blomberg Cedergren.
â Men man kĂ€nde att de hade kontroll. Det var inte kaos. De var ledsna, men lugna, sĂ€ger Lydia Wallin.
â Alla var omhĂ€ndertagande, förutom en lĂ€rare som sa typ âdet hĂ€r Ă€r sĂ„nt som hĂ€nder, sĂ„ farligt Ă€r det inteâ. Jag minns hur förbannad jag blev. Den kĂ€nslan minns jag verkligen, sĂ€ger Astrid.
En bild pÄ Mohammed kom snabbt upp, tillsammans med en bok som den som ville fick skriva eller rita i. NÀstan alla skrev nÄgot, mest minnen av Mohammed, men Àven de som inte kÀnde honom skrev ner sina kÀnslor och hÀlsningar. Det var fritt fram att bearbeta sorgen pÄ det sÀtt som behövdes.
â Vi ritade ju massor. Rita och prata, det var det man gjorde, sĂ€ger Astrid Blomberg Cedergren.
âAlla var skakadeâ
Rektor Katarina HÄgfeldt-Collin minns det pÄ samma sÀtt.
â De flesta blev ledsna, men man hanterar ledsenheten eller rĂ€dslan pĂ„ olika sĂ€tt. En del vill snabbt gĂ„ vidare. NĂ„gra sjunger sĂ„nger om mördare eller ritar bilder som Ă€r hemska.
Polisen fanns pÄ skolan för att skydda barnen och personalen. Men ocksÄ för att bedriva spaningsarbete. Lydia Wallin var en av dem som förhördes.
â De stĂ€llde frĂ„gor. Om Mohammed hade varit annorlunda pĂ„ sistone. Om han hade haft ett annat humör eller om man hade tĂ€nkt pĂ„ nĂ„got. Det Ă€r sjukt att polisen stĂ€llde sĂ„na frĂ„gor till oss barn.
Bland barnen pratades det vÀldigt lite om mördaren, och det skulle dröja ett par Är innan de pÄ allvar började spekulera om vad som egentligen hade hÀnt.
â Om nĂ„t sĂ„nt skulle hĂ€nda nu skulle man analysera det ur alla perspektiv. DĂ„ var Mohammed det enda perspektiv man hade. Jag tĂ€nkte inte pĂ„ hans familj och inte pĂ„ mördaren utan bara pĂ„ honom och pĂ„ hur ledsen jag var att han var borta, sĂ€ger Astrid Blomberg Cedergren.
Anna-Lena Svenson var det heller ingen som pratade om.
â Jag tror inte att hon nĂ€mndes ens. Det fick vi höra pĂ„ tv, sĂ€ger Lydia Wallin.
FörÀldrarna droppade in en efter en. Astrid Blomberg Cedergrens pappa hÀmtade med cykel. NÀr de lÀmnade skolan sÄg de hur de kompisar som var kvar fick poliseskort till matsalen. Lydia Wallin blev ocksÄ hÀmtad redan innan lunch. Hon var livrÀdd hela vÀgen hem, trots att pappa var med.
â Jag ville bara in och lĂ„sa in mig. Ăven nĂ€r vi gick med polisen till matsalen senare i veckan var jag rĂ€dd. Jag kĂ€nde mig inte trygg nĂ„gonstans. Jag var rĂ€dd för att jag ocksĂ„ skulle bli mördad. Att han var efter oss, sĂ€ger hon.
Astrid Blomberg Cedergren var inte lika skrÀckslagen.
â Jag Ă€r vĂ€l inte sĂ„ rĂ€dd av mig. Jag var mer jĂ€tte-, jĂ€tteledsen. Jag fattade att han hade blivit mördad, men förstod inte att det skulle vara farligt att vara ute. Och vi var ju omringade hela tiden. Jag var aldrig ensam.
Redan efter lunch fick Karin Olanders ordna presskonferens tillsammans med polisen. Den hölls pÄ hennes kontor, som blev fullstÀndigt fullbelamrat. Ett brott av den hÀr typen intresserar inte bara lokal media.
â Alla var skakade. Ăven journalister som Ă€r vana vid elĂ€nde. Det hĂ€r var nĂ„t utöver det vanliga. Alla var överens om att det inte fĂ„r hĂ€nda, sĂ€ger Karin Olanders.
"Vi följde rutiner"
För den som inte befann sig pÄ à sgatan denna smÄruggiga tisdagsmorgon Àr det svÄrt, för att inte sÀga omöjligt, att förestÀlla sig vilka tankar som for genom huvudet pÄ de inblandade. BÄde ambulanssjukvÄrdaren Peter Hermansson och polismannen Claes Solid gick in i sina yrkesroller.
â I det lĂ€get Ă€r man vĂ€ldigt fokuserad och inriktad pĂ„ att göra det som vi Ă€r trĂ€nade att göra. Det Ă€r kanske det som man överlever pĂ„. Just i den sekunden arbetar vi inte sĂ„ mycket med kĂ€nslor, utan hĂ€r handlar det om att följa rutiner, sĂ€ger Peter Hermansson.
â Det var först nĂ„gon dag senare, nĂ€r jag gick pĂ„ stan med min kollega, som det började sjunka in. Jag sĂ„g en löpsedel med en bild pĂ„ den hĂ€r lille Mohammed. Förbannat ocksĂ„! En liten pojke. Han gick hemifrĂ„n och hade förstĂ„s sagt puss och kram till mamma och pappa. RyggsĂ€cken Ă€r pĂ„, knatar i vĂ€g till skolan och sĂ„ hĂ€nder detta, sĂ€ger Claes Solid.
Ăven för Peter Hermansson, som vi stĂ€mt trĂ€ff med pĂ„ mordplatsen, tog det ett tag innan han kunde ta in det oerhörda.
â Jag har förvĂ„nats sjĂ€lv över att det bestĂ„ende intrycket hĂ€rifrĂ„n Ă€r tystnaden. Det Ă€r ungefĂ€r som nu, det Ă€r vĂ€ldigt tyst. Det var tyst och lugnt och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt fridfullt. Jag sĂ€ger det med den största respekt för de anhöriga, de upplevde inte det hĂ€r som fridfullt.
âSöt var han..â
Fem av barnen i klass 1-2B hade gÄtt tillsammans med Mohammed Ammouri Ànda sen sexÄrs. Lydia Wallin var en av dem. Hon minns hur de samlades nÄgra dagar efter mordet tillsammans med sin sexÄrslÀrare.
â Vi pratade, grĂ€t och Ă„t chokladbollar. Det var hans favorit.
Mohammed var omtyckt och en kille som mĂ€rktes pĂ„ skolan. Rektor Katarina HĂ„gfeldt-Collin hade inte hunnit fĂ„ en personlig relation med alla 200 barn pĂ„ Tunvallaskolan, men Mohammed stack ut. âPojken med stjĂ€rnögonenâ kallades han av personalen.
â Han hade glimten i ögat. Det var en hĂ€rlig grabb som det vĂ€r lĂ€tt att fĂ„ kontakt med.
Klasskamraterna har samma bild av sin kompis. En omtyckt, busig kille som utmÀrkte sig i klassen.
â Han var snĂ€ll och omtĂ€nksam men en liten pajas. Och en liten retsticka, faktiskt ... Söt var han, vĂ€ldigt söt. Han pratade mycket pĂ„ lektionerna. En glĂ€djespridare, sĂ€ger Lydia Wallin.
Ica-handlare Dick Ettelmans minnesbilder Àr ocksÄ klara, trots att det gÄtt tio Är. Han hade bÄde Anna-Lena Svenson och Mohammed Ammouri som kunder.
â Pojken brukade köpa lite godis. Det var en hĂ€rlig pojke, glad och trevlig.
Redan efter fyra dagar var det höstlov pÄ Tunvalla och Linköpings andra skolor. En vÀlbehövlig vila för bÄde personal och barn. Efter höstlovet kunde barnen börja gÄ sjÀlva till matsalen, utan poliseskort, och dagarna normaliserades sakta men sÀkert. Men helt som förr blev det sÄ klart inte. Mördaren var fortfarande inte tagen, vilket gjorde sÀkerhetslÀget knepigt. NÀr slutade det egentligen vara farligt?
â Vi kunde inte sĂ€ga att allt var bra till barnen. Alla skolor var rĂ€dda. En mĂ€nniska som kan mörda ett barn â varför skulle den inte kunna mörda ett till? sĂ€ger Karin Olanders.
â För barn Ă€r rĂ€ttviseprincipen den viktigaste av alla principer. Men hĂ€r fanns ingen rĂ€ttvisa, sĂ€ger Fredrik Wastesson.
Han och ledningen pÄ skolan hade fÄtt lÀgga kÀnslorna Ät sidan. Det var management och fullt fokus pÄ uppgiften som gÀllde. Men med tiden kom sorgen i kapp. Det blev minnesstund i kyrkan och starka kÀnslor.
â Ett par Ă„r efter hĂ€ndelsen hajade alla barn fortfarande till sĂ„ fort det var en polis pĂ„ T1, minns Fredrik Wastesson.
Dubbelmördaren gÄr fri
Tio Är har passerat sedan den dÀr smÄruggiga tisdagen. Tio Är av ovisshet. Att mördaren, trots bÀsta tÀnkbara bevisning i form av dna och trots att polisen lagt ner oerhörda anstrÀngningar, fortfarande gÄr fri Àr en kÀlla till frustration. Inte minst för dem som blev direkt inblandade.
Polismannen Claes Solid Àr luttrad efter mÄnga Är i yrket.
â Det hĂ€r jobbet handlar inte om att saker och ting Ă€r tipp topp och funkar jĂ€ttefint. VĂ„rt jobb gĂ„r ut pĂ„ att det Ă€r fel och brister, brott begĂ„s och folk beter sig illa. Det skulle vara förskrĂ€ckligt om man inte kunde slĂ€ppa det. Jag Ă€r inte typen som gĂ„r runt och Ă€ltar.
DÄvarande ambulanssjukvÄrdaren Peter Hermansson ger ett eftertÀnksamt intryck och pratar lÀnge och engagerat om vikten av att prata om traumatiska hÀndelser. Det ska vara okej att grÄta i sÀllskap av arbetskamrater.
â Det ska finnas ett förlĂ„tande arbetssĂ€tt. NĂ€r man börjar pĂ„ ambulansen ska man kĂ€nna att det hĂ€r inte Ă€r en tĂ€vling i vem som kan och vet mest. Det Ă€r sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n ett machoideal man kan komma.
Peter Hermansson önskar att dubbelmordet klaras upp, inte minst för de anhörigas skull.
â För att hantera en kĂ€nsla Ă€r det smart att bege sig till platsen dĂ€r det hĂ€nde. Jag har varit tillbaka hĂ€r pĂ„ Ă sgatan mĂ„nga gĂ„nger. HĂ€r hĂ€nde det, det var inte bra, men det hĂ€nde.
En libanesisk tuja
Katarina HÄgfeldt-Collin har lÀmnat skolvÀrlden, men har tagit med sig en ökad sjÀlvkÀnnedom och en kunskap om hur man kan hantera krissituationer.
â Jag har inte ens tĂ€nkt pĂ„ att det gĂ„tt tio Ă„r. Men det Ă€r klart att jag har en speciell relation till de personer som var med. Alla hanterade det pĂ„ det bĂ€sta sĂ€tt vi kunde, sĂ€ger hon.
Karin Olanders och Fredrik Wastesson har samma kÀnslor nÀr det gÀller personalens insats.
â Det visades oerhört mycket kĂ€rlek, faktiskt. Mitt i bruset. Alla höll varandra om ryggen. Det var inget smĂ„tjafs. Kramar och kĂ€rlek i hela processen, sĂ€ger Karin Olanders.
â Estonia och Olof Palme betraktas som nationella katastrofer. Det hĂ€r Ă€r en lokal katastrof som förenade dem som fanns dĂ€r, sĂ€ger Fredrik Wastesson.
Skolavslutningen i juni 2005 blev speciell. Mohammeds familj kom med en tuja â ett trĂ€d som Ă€r vanligt i familjens ursprungsland Libanon. Hela skolan var med nĂ€r trĂ€det planterades. För Lydia Wallin Ă€r det ett starkt minne.
â Det kĂ€ndes som en begravning. Som att vi begravde Mohammed dĂ€r. Efter att vi hade planterat trĂ€det gick jag ofta dit med mamma och pappa för att se om det vuxit. Jag ville se Mohammed vĂ€xa. Det var en vĂ€ldigt fin grej. Det var inte vĂ€rldens gladaste skolavslutning, men det var viktigt.