Henry Ascher avböjer dock att delta, dels på grund av tidsbrist, dels för att han anser att frågorna bygger på ett oklart faktaunderlag. Här är de frågor vi ställde:
1. När du tagit del av Anahits vittnesmål, hur reagerar du?
2. Tror du det finns fler barn som tvingats spela sjuka, men som inte vågar träda fram av rädsla för att svika sina familjer och till och med bli mordhotade, som Anahit?
3. Nu 15 år senare, och om du är självkritisk: Borde barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn ha varit mer på sin vakt inför att simulering kan ha förekommit/förekommer?
4. Känner du något ansvar för att vården inte upptäckte eller vågade orosanmäla barn som man misstänkte tvingades simulera?
5. Borde Socialstyrelsens vårddirektiv för barn med uppgivenhetssyndrom ses över?
6. Det finns kolleger till dig som menar att barn med uppgivenhetssyndrom bör separeras från sina föräldrar och inte vårdas i hemmet. Vad är din ståndpunkt?
Efter tidningen Filters reportage om apatiska barn, där Anahit medverkar, har Henry Ascher gjort ett omfattande uttalande som finns publicerat på tidningens sajt, magasinetfilter.se.
Där skriver Ascher att om uppgifterna om Anahit stämmer har ett fruktansvärt övergrepp begåtts och det måste leda till åtgärder.
"Även om barnet nu är vuxet måste fallet förstås snarast polisanmälas och utredas som ett brott. För oss som arbetar i vården är det viktigt med en grundlig genomgång av den utredning och vård flickan fick."
Frågor som enligt Ascher måste ställas är: Vilka bedömningar gjordes och hur? Vilka diagnoser fick hon? Vad fanns det för varningssignaler som man missade?
"Detta är helt nödvändigt att skyndsamt göra som en del i vårdens uppföljning av misstag och i syfte att vården ska bli bättre på att tidigt upptäcka tecken på att barn far illa och för att förhindra att andra barn ska behöva utsättas."
Kring frågan om manipulation skriver Henry Ascher, i samma publicering, att Arbetsgruppen för flyktingbarn alltid framhållit att det inte är omöjligt att manipulation, precis som vid många andra sjukdomstillstånd, kan förekomma.
"Bland alla barnläkare är ett tillstånd kallat Münchhausen by proxy väl bekant. Det är ett tillstånd där oftast en förälder förespeglar allvarliga sjukdomssymtom hos sitt barn", skriver Ascher och fortsätter längre ned:
"Detta kan göras mycket skickligt och inkludera inlämning av onormala blod- och urinprover, uppvisande av feber och andra allvarliga sjukdomssymtom. Men självklart kan man inte dra slutsatsen att de simulerade tillstånden inte existerar på riktigt."
Att det skulle finnas många fall av manipulation finner Ascher för otroligt:
"Vi har också genom åren hört många beskrivningar på barn som spelar teater, barn som förgiftas, barn som tvingas, etcetera. Men vid närmare genomgångar av dessa fall har det hittills aldrig visat sig hålla och jag känner inte till ett enda fall som publicerats i vetenskapliga medicinska tidskrifter."
Angående frågan om det behövs en översyn av vårddirektiven skriver Henry Ascher:
"I dag råder total enighet bland alla i området insatta parter (till exempel Socialstyrelsen, Migrationsverket, Läkarförbundet och Svenska Läkaresällskapet) om att uppgivenhetssyndrom finns och är ett allvarligt sjukdomstillstånd. Socialstyrelsen har också beslutat om en specifik diagnoskod."
