En arbetsdag vid gamla bruket i Lotorp

Vid Lotorps Bruk däremot för det aldrig tyst, vare sig dag eller natt. Ständigt hörde man bruset av ånga, som rusade ut invid stånghamrarna. När maskinerna var i arbete hörs det intensiva dunket av hammaren som med sin kraft träffade smältan eller godset.Om man kom till Lotorp norrifrån var det första hus man träffade på en ganska stor och välbyggd tvåvåningsbyggnad-skogvaktarbostället. Där bodde skogvaktare Nils Petter Andersson. En rejäl hundgård upptog gårdsplanen. Jakthundarna lät ständigt höra av sig med ilskna skall.Tidigt varje morgon kom skogvaktaren ut med långa kliv, iklädd päls, grävlingsmössa och storstövlar med läderbottnar. Vintertid ägde omfattande skogsavverkningar rum. Det var skogvaktarens sak att övervaka det arbetet. Hans jobb bestod i att stämpla ut timmer, mäta av och se till att körarna samt huggarna skötte vad de skulle. Allt medan sjöar och kärr var farbara.Trånga bostäder
Den äldsta samlingen av arbetarbostäder vid bruket var Knallen. Ett par små envåningshus utan stenfot. De låg nästan direkt på berget. I den första fanns två lägenheter om vardera ett rum. Kalle Nylander bodde i den ena, Ivar Björklunds i den andra. Familjerna bestod av nio respektive elva personer. Alla bodde, minst sagt, trångt.Vid läggdags bäddades ungarna ner längs väggarna, så att det blev en smal passage i rummets mitt.På sommaren utnyttjades husets vind eller något uthus för att skapa mera plats.Kalle Nylanders jobb på äldre dagar var att sköta brukets hästar, det vill säga de hästar som statarna utförde körslor med. Nylander skjutsade också barnmorskan, som på den här tiden hade full sysselsättning. Han skulle även fodra och rykta hästarna innan statarna Erik Eriksson, Kalle Eriksson, August Andersson kom för att göra sitt dagsverke.Faktor Frick hade en förtroendepost. Han delegerade allt jobb ute på området, övervakade transporter och reparationer.Till bruket hörde också ett par oxar, som "Nicklas på Skogstorp" var ansvarig för. Nicklas var en stor, rejäl man i 60-årsåldern. Hans hem var ett litet torp, verkligen avlägset. Stugan låg vid övre änden av sjön Storskiren.Nicklas var tvungen att i mörker och kyla traska den långa vägen ned till bruket varje morgon. När sjön bar kunde han ta en genväg, vilket betydde någon kilometer i vinst.Ibland var det omöjligt att ta sig fram och åter. Då fick han ligga kvar i någon skrubb nere på bruket. Hur tillvaron gestaltade sig för hustrun och barnen i torpet under den långa och stränga vintern, kan man bara gissa.Heta jobb
I smältsmedjan, intill ångpannehuset, jobbade maskinisterna Kalle Dahl och Kalle Allard natt- respektive dagskift. Bränslet de nyttjade bestod av torv och grova pinnar.Torven bröts sommartid i mossen vid Sandudden och lagrades i speciella torkställningar. Transporten till Lotorp skedde med ångaren Sofia som hade två stora pråmar på släp. Pinnar och grenar var rester från vinterns skogsavverkningar.I smältsmedjan låg härdarna i rad, elva stycken. Framför varje stod en smältsmed med ett långt spett i händerna, slet och baxade. Framför härden var det oerhört hett.Smältsmedens klädsel bestod av en vit, fotsid skjorta av linne. På fötterna hade han ett par grova, hemstickade strumpor samt träskor.När smeden startade sitt skift gjorde han först satsen av tackjärn, tillsatte olika portioner av andra metaller-helt beroende på vad blandningen skulle användas till. I flera timmar bearbetade han smältan med spettet, vände den i fyren. Hettan var intensiv. Över eldstaden hängde en stor trasa med vilken han oupphörligt fick torka svetten ur pannan.Efter några timmar var hans smälta färdig. Han drog fram en liten tvåhjulskärra och ställde framför fyren. Med en lång järnkrok matades smältan på vagnen. Därefter transporterades det hela till valsverket och dess skickliga valsarbetare.Smältsmeden förberedde sedan fyren för nästa skift. Därefter drog han av sig sin långa skjorta, vred ur svetten och hängde plagget på tork. Väckte i god tid sin kollega, som skulle göra nästa smälta vid samma härd.Vintertid var det kallt och dragit i smedjan utom framför härden, där värmen var pressande. Underligt nog stoppade dessa smeder år efter år.I handsmedjan
På andra sidan järngården (där färdiga produkter lagrades) återfanns handsmedjan. Yrkeskunniga smeder formade här med slägga, städ och hammare sitt gods. Vid den första grovformningen användes en större hammare som drevs med ånga. Ångtillförseln styrdes av någon ung smedlärling, regleraren. För honom var det viktigt att höra upp, när godset låg färdigt på städet. Stod grabben och drömde så smältan svalnade, var det inte roligt att kallas reglerare. Smederna var ett släkte som kunde säga sin mening och även dela ut örfilar som kändes.Men sedan var händelsen glömd.Vid bruket fanns också yxsmedjan. Där smiddes yxor rent, svenskt stål, som verkligen bet. Yxsmedjan flyttades i seklets början till Finspång.Slipningen av yxorna var ett otäckt jobb, som på den här tiden var livsfarligt. Stenar på en 1,5-2 meters diameter drevs runt med stor hastighet. Yxorna slipades torrt, vilket längre fram blev förbjudet. Farligt var också slipdammet som trängde in i lungorna. Detta tillsammans med kyla och drag orsakade många fall av lungtuberkulos.Ytterligare en risk var att stenen sprack. Sliparen Wahlgren, berättas det, fick halva stenen rakt i skallen och dog omedelbart. Efter hans död monteras ett skydd upp för att i någon mån skapa ökad säkerhet.Tunga axlar
Intill sliperiet stod den stora ånghammaren. Troligtvis den näst största i Sverige. Här var Forslunds bas, en skicklig karl på sitt område. Till sin hjälp hade han en hel stab av unga, kraftiga män, tillräckligt många för två skift. Det var förnämliga arbeten som här utfördes, bland annat propelleraxlar till pansarskeppen Dristigheten och Tapperheten. Ett stort problem var att frakta dessa kolosser till Finspång, men slutfördes efter mycket bråk.

En arbetsdag vid gamla bruket i Lotorp

Det var en dag i januari för 105 år sedan. Vintern höll också detta år sitt hårda grepp om naturen, snön låg djup och sjöarna "råmade" i kylan.