NT träffar författaren, snart 87-åriga Eivor Persson i Lotorp. Hon tar emot i sin etta där påskpyntet påminner om den kommande helgen.
– Jag började skriva på berättelsen om min mor för 20 år sedan och hade ingen tanke på att det skulle bli en bok. Men när debatten om ersättning till fosterbarnen kom 2011 tyckte jag det kunde var idé att göra det.
2012 kom den första boken ”Nilla-Lilla” och nu har fortsättningen ”Nillaflyttar vidare” kommit.
Böckerna berättar om en verklighet som var vanlig för oerhört många barn i början och långt in på 1900-talet. Att från barnhemmet hamna i fosterfamilj efter fosterfamilj.
Berättelsen handlar om Eivor Perssons mor, född 1905. Själv är Eivor född 1927.
– På den tiden fanns varken tv eller datorer och inte hade vi radio. I stället blev det mammas sagor och berättelser vi barn lyssnade till när pappa i skumtimmen tog stallyktan och gick ut till djuren.
– Berätta om när du var barn bad vi.
– Det var spännande att höra om när hon stjälpte vaggan, eller gick ut i skogen och gömde sig eller när hon smet ut genom fönstret för att träffa Olle (hennes blivande make). Vi kunde höra det om och om igen.
Eivor Perssons mor Nilla tyckte själv att hon haft haft tur i livet trots att hon flyttade från boende till boende. Hon var ständigt otrygg men blev aldrig kroppsligt misshandlad.
Gång på gång kom det främmande människor till gården där hon bodde och efter ett kort samtal mellan de vuxna fick hon veta att hon skulle följa med. Åter fick hon packa sin spånkorg.
– Det var aldrig någon som pratade med barnen, säger Eivor Persson.
Hos många familjer hade Nilla det bra, medan hon hos andra fick arbeta hårt med mjölkning och hushållsarbete.
Nillas historia finns i Småland, men Eivor vill behålla både moderns namn och gårdarna anonyma.
Själv har hon bott större delen av sitt liv i Lotorp. Var först hembiträde och husa vid Villa Kullen mitt emot missionshuset. I 32 år arbetade hon vid syfabriken och när den lades ner 1979 började hon städa vid skolor, dagis med mera i Finspångs kommun.
– När jag fyllde 64 fick det vara nog. Då hade jag arbetat oavbrutet i 51 år.
Någon tredje bok om Nilla blir det inte även om det finns material.
– Nu är det ingen som vill ha maskinskrivet, nu ska det vara dator.
Istället skriver Eivor Persson för byrålådan.
– Kanske är det någon som hittar det när jag är borta.