Susanne går sin egen väg

Det finns få sporter som så starkt förknippas med att ta ut sig till smärtgränsen, att pressa sig timme efter timme på ensliga grusvägar. Tävlingsåret är knappast någon semester: i år gör Susanne Ljungskog 65 starter i olika lopp och det betyder förutom många hårda tävlingsmil också ideliga resor och hotellnätter större delen av året.
Ändå är kanske den tuffaste tiden för Susanne Ljungskog den stenhårda träningen då tävlingarna ligger nere mellan september och mars. Då ägnar hon sig åt styrketräning hemma i källaren i Surte utanför Göteborg och cykelturer med dubbdäck på mountainbiken i snö och i äkta svenskt höstrusk.
- Men jag uppskattar verkligen den där tiden när man ändå får vara hemma, för det är roligt att träna.

Blev av med cykeln
I början av mars drog tävlingssäsongen igång på Nya Zeeland och Australien. En sjunde plats som bäst var en trevande start för världens näst högst rankade cyklist. Det mest dramatiska skedde dock utan tvekan på vägen hem. Efter 30 timmars flygning till Europa återstod bara Londonflyget när rånare slog till mot hennes plan på Landvetter och kom över inte bara mångmiljonbelopp i värdeförsändelser utan till på köpet Ljungskogs bagage och tävlingscykel. Men hon tar dramatiken med lugn:
- Att man måste resa jorden runt för att få lite action!

Fler tjejer har lockats
Hon har cyklat sen tidiga tonår i klubben CK Bure i dåvarande hemstaden Halmstad. Efter gymnasiet intensifierades satsningen och sedan 1998 är Susanne Ljungskog proffscyklist. Det var i den vevan som damcyklingen tog fart med egna proffsstall. Sedan dess har sporten utvecklats snabbt och i Sverige har Susanne Ljungskog blivit den självklara fixstjärnan efter VM-guld två år i rad och dessutom ett bragdguld.
- Det sägs att fler tjejer lockats till sporten, kanske är det på grund av mig.
Själv beskriver hon sig som snäll och blyg. Mediebilden har varit en helt annan. Sedan en landslagsfejd i början av karriären har hon utmålats som egocentrisk och beredd att göra vad som helst för att bli bäst.
Målmedvetenheten nekar hon inte till, den har alltid funnits där, men hon känner inte igen sig i den där tuffa mediebilden.
- Vill man bli bäst måste gå sin egen väg. Det tror jag en sådan som Pernilla Wiberg också vet. Kanske fler borde våga göra som oss.
Hon var grymt besviken efter en undanskymd placering på OS i Aten. Kroppen svarade inte, som det brukar heta, och Susanne Ljungskog var undrande efteråt.

Led av allergi
- Det kändes inte som jag, men det var svårt för mig att förstå. Sedan fick jag veta att jag led av allergi. Hade den inte gått att kurera hade jag slutat. Nu är jag fri från den till 95 procent.
VM i Salzburg till sommaren är nästa stora mål, men på den totala världscupen satsar hon inte - hon hymlar inte med att Peking i OS om drygt två år är det stora målet. Sedan kan det vara slut, åtminstone känns det så i dag.
- Då är jag 32. Då vill jag bilda familj, säger hon.
Vad hon och Klas Johansson, sambo och tränare åt Susanne i hennes holländska proffsstall, ska göra sen är högst osäkert i dag. Men tillsammans har de en dröm om att öppna kafé eller ett pannkakshus.
Möjligen är de inspirerade av tiden i Holland, där pannkakor är en stora grej.

Susanne går sin egen väg

Cyklisten Susanne Ljungskog drömmer om att öppna ett pannkakshus. Men först satsar hon på OS i Peking 2008.