Glasblåsaren lämnade Rejmyre för Mantorps skull
Gert Brinck lämnade Reijmyre glasbruk 1978 när företaget började säljas ut. Han tog jobb på lampfabriken i stället. Men glasblåsare skulle han bli igen.
Frank Höglind var med och startade Mantorps glasbruk 1969. Nu är han pensionär men jobbar vidare eftersom det är svårt att hitta en ersättare. Glasblåsare finns det, men de ska vilja flytta till Mantorp också.
Foto: Fotograf saknas!
Det går att köpa glasskålar för några tior på närliggande Mobilia köpcenter.
En handgjord glasskål går på ett par hundra kronor och då blir varken Gert Brinck eller hans kompanjon Frank Höglind rika. Men de kan leva på sitt hantverk.
- Det är en så skön känsla när folk köper något man har gjort, men det är klart, är det ingen som vill köpa det man gör får man göra något annat, säger Gert Brinck.
Marknaden får styra
Den filosofin verkar prägla Mantorps glasbruk. Där arbetar två glasblåsare som kan och vill en hel del, men samtidigt anpassar de sig efter marknaden.
Vill marknaden ha dörrknoppar, ja, då tillverkar man dörrknoppar. Eller glasblock med olika motiv som kan bli företagspresenter eller idrottspriser. Eller älgen Hälge.
- Vi har anpassat oss efter marknaden för att överleva, vi är ju ett litet glasbruk. Visst gör vi fina grejer och jag experimenterar när jag hinner, men vi måste sälja också. Och sedan är det ju inte säkert, att det jag tycker är fint är det som kunderna vill ha.
Konkurrensen hårdnar
Gert Brinck är saklig men man kan skönja en smula bitterhet över, att några av glasbrukets produkter använts som förlaga av kunder, som sedan beställt tillverkningen av glasblåsare i låglöneländer.
- Visst ledsnar man på konkurrensen ibland, vi säljer ju svenskt hantverk och måste sätta pris efter våra omkostnader. Den lilla ugnen vi har drar sex kubikmeter olja per månad och när energipriserna går upp märker vi det direkt.
Gert Brinck vill inte klaga - det blir bara för mycket ibland med alla regler och lagar som småföretagare måste känna till. Och så den där konkurrensen från lågprisglas.
Men för det mesta är det roligt och när turistbussarna kommer då kan det klirra till i kassan.
Samma dag som NT hälsar på sålde glasbruket för ett par tusen på en kort stund. Sedan blev det tyst
i butiken igen.
Lockades till Mantorp
- Det var fler bussresor hit förr. Nu lockar ju Tyskland och andra länder med shoppingresor.
Det var bussresorna med turister som fick Frank Höglind och fyra andra glasblåsare från Linshammar glasbruk i Småland att starta glasbruket i Mantorp 1969.
- På den tiden var det gott om inhemsk turism och så fort man hade tillverkning fick man också ha helgöppet i butiken. Vi lockades hit av Kalle Johansson på Vifolka kommuns lokaliseringsservice, minns Frank Höglind.
Vifolka kommun satsade mycket på den här tiden och det blev både motorpark och travbana. Och glasbruk.
En framåt bygd
När kommunerna slogs samman blev Vifolka med tätorten Mantorp en del av Mjölby kommun. Fortfarande är man framåt i de här trakterna. Östgötapendeln stannar
i Mantorp, trots närheten till Mjölby.
Men till glasbruket är det en bit om man kommer med pendeltåg. Det ligger i industriområdet mellan gamla och nya E4.an.
Av de fem som var med från början är bara Frank Höglind kvar. För 21 år sedan måste han se sig om efter en ny partner och fick tips om Gert Brinck på lampfabriken i Rejmyre.
I dag är det Gert Brincks tur att se sig om efter en ny partner. Frank Höglind är egentligen pensionär.
Möhippa på glasbruk
- Det är inte lätt att hitta en glasblåsare som vill flytta till Mantorp. Det finns glasblåsare både i Småland och Rejmyre men de flyttar inte hit. Det är ett stort dilemma, suckar Gert Brinck.
Frank Höglind gör bland annat alla stegrande och galopperande hästar på hyllorna, till synes identiska men ändå alla olika. Först formar han mulen, svansen gör han sist.
Men nu måste han gå, hans arbetsdag är slut och i helgen kommer en möhippa till glasbruket. Den blivande bruden ska få prova på att blåsa champagneglas.
Så jobbar vi med nyheter